Kulturen är mer än konstiga seder och gamla sånger. Den omger oss som luften gör fågeln eller vattnet fisken. Utan den så vore vi varken ett ”vi” eller ens de individer vi är. Svensk kultur är ingen självklarhet, utan något unikt. Vi bör göra vårt bästa för att respektera och göra oss värdiga den. Detta skriver Sverigedemokraternas Daniel Gaal.
Kulturen är oerhört viktig för oss, mer än vad vi tror. Både som människor och som ett enat land. Utan den finns vi inte – vi är bara ett ytligt skal som letar efter något att tillhöra. Det är kulturen som definierar oss som människor och som land.
Vår kultur har tagits för given under en längre tid. Vi vet att den finns omkring oss, men vi vårdar den inte, vi synliggör den inte – nästan som om vi skäms över den. Om vi inte börjar vårda och synliggöra den, kommer den sakta men säkert att försvinna och ersättas av något nytt. Den svenska kulturen kommer att bli ett minne som sakta men säkert tynar bort, tills den inte ens är det.
När jag frågar folk vad kultur är för dem svarar de flesta att det är något inom konstens rum. Det stämmer givetvis, men det är bara en liten del av vår kultur. Det är så mycket mer än konst. Det är våra folksagor, vår historia, våra samhällskoder, våra åsikter och syn på olika saker, vår humor, våra årstider, våra högtider och vår natur. Allt detta och mer därtill.
Min mor kom till Sverige 1967 från Ungern, och varje sommar bilade vi genom Europa ner till Budapest. Resan tog 3–4 dygn beroende på hur långa köerna var vid tullarna (på den tiden fanns det tullar och kontroller mellan varje land). Vi kunde stå 5–6 timmar för att komma in i ett annat land. Ibland kunde det ta längre tid, om tullen ville gå igenom bilen och packa ur allt innehåll ur bilen och väskorna. Men det fanns också ett sätt att slippa undan det, och det var genom att betala tullen en slant.
När vi väl var framme i Ungern och kom in på gatan där min farmor bodde, kom alla barnen springande efter bilen och ropade: ”Nu är Svensken här!” Man var känd på gatorna runt omkring för att man kom från Sverige. Jag var känd som ”Svensken” bland barnen, inte som en ungrare.
Alla frågade alltid hur det var att bo i Sverige. Stämde allt de hört från sina föräldrar? Var det verkligen så rikt? Kunde alla läsa i skolan? Fanns det verkligen fri vård till alla i landet? Hade alla rinnande vatten hemma i husen, och var det verkligen så billigt med allt i Sverige? För i Ungern var det dyrt – medelklassen lade mer än hälften av sin lön på hyran, elen var dyr, maten var dyr, och nöjen som att äta och dricka ute var dyrt. Medelklassen i Ungern hade råd att jobba och äta hemma. Mycket mer än så hade de inte råd med.
Jag minns att jag kände mig oerhört stolt över att komma från Sverige, nästan speciell, utan att vara någon översittare. Jag har alltid varit ödmjuk mot människor som förtjänar det och mot dem som visar ödmjukhet tillbaka. Jag var, som sagt, svensk i deras ögon – inte ungrare. Kanske för att jag inte kunde prata flytande ungerska eller för att jag förde mig på ett annorlunda vis.
Jag kastade aldrig sten på gatuhundarna, jag matade dem. Jag plockade upp skräp från gatorna, och jag umgicks mest med ett par systrar som bodde granne med min farmor. Allt detta tyckte de flesta var ”konstigt”, vuxna som barn. Jag blev retad av många för att jag var annorlunda – svensk helt enkelt.
Men hemma i Sverige kände jag mig inte som svensk, mer som en individ som levde i ett land. Där skilde sig Ungern från Sverige. I Ungern kände alla till sin historia, sina folkdanser, och alla hade samma åsikter och syn på saker och ting. Det kändes nästan som att alla ungrare kände varandra, även om det var två främmande människor som träffades för första gången. Det var ett enat folk och ett enat land. Det kände jag inte alls hemma i Sverige.
Jag har länge funderat över varför jag känt mig som en individ som lever i ett land, Sverige. Det jag kommer fram till är att vi skäms över vår kultur, som om det vore något negativt eller dåligt. Ingen tanke på att utan den hade vi inte varit där vi är idag, och att utan den hade vi inte haft allt vi har idag. Snarare förlöjligar vi vår kultur, trycker undan den och hånar våra förfäder.
Vi ska bara ta allt för givet – allt vi uppnått och allt vi har. Och då menar jag inte materiella ting, jag tänker mer på vår frihet och vår välfärd. Skulle allt det bara på något magiskt sätt ha blivit så? För mig är det ett hån mot alla förfäder som kämpade för att uppnå det vi har i Sverige.
Och då undrar jag en sak: När vi förlöjligar vår kultur, inte vårdar den eller är rädda om den, och tar den för given – hur ska människor som kommer hit kunna bli en del av vårt land? Hur ska de kunna känna sig som en del av vårt samhälle? När de flesta människor från andra länder är stolta över sin kultur, varför skulle de då avsäga sig sin kultur för att ingå i vårt ytliga samhälle?
Daniel Gaal
Vice Ordförande Sverigedemokraterna Kronoberg
