Israel har inte bojkottats från nästa Eurovisionschlagerfestival, men Mellogeneral Karin Gunnarsson har som tröst packat evenemanget med så många antisemiter hon kunnat få tag på. Det är dags att säga stopp! Detta skriver Axel Otterberg.
Att Sveriges Television ska vara opartiskt, sakligt och fritt från politisk aktivism är inte en rekommendation utan ett grundkrav.
Därför är det djupt allvarligt att Karin Gunnarsson, producent för Melodifestivalen 2026, inte förmår skilja sina privata politiska ställningstaganden från sitt professionella ansvar.
Under sommaren delade Gunnarsson öppet budskapet ”Free Palestine” på sina privata sociala medier, ett politiskt slagord som i dagens kontext inte är neutralt utan används inom en bredare rörelse där antisemitism, relativisering av islamistisk terror och demonisering av Israel är vanligt förekommande.
Detta skedde i samband med festivalen Way Out West, som samma år anlitade den irländska gruppen Kneecap, som öppet hyllat Hizbollah och uttryckt sig terroristromantiserande kring Israels existens.
Judiska Centralrådet uppmanade Way Out West att avboka gruppen , men festivalledningen ignorerade detta.
När en högt uppsatt chef inom SVT deltar i detta sammanhang och delar antisionistiska och farliga politiska slagord så blir det inte längre en privat angelägenhet.
Resultatet är tydligt.
Melodifestivalen, Sveriges största underhållningsprogram, har i år och tidigare år genom Gunnarsson formats av profiler och akter som öppet eller indirekt associeras med propalestinska narrativ.
Gina Dirawi, Hampus Nessvold, Medina, Meira Omar och Robin Bengtsson hamnar i en tydligt politiserad kontext.
Det handlar inte om att dessa personer inte får verka i svensk kultur utan om mönster, signaler och sammanhang.
Medina har använt politiska symboler, tagit bort ett politiskt Instagram-inlägg efter påtryckning från SVT men stått fast vid sitt ställningstagande, och deltagit i upprop mot Israel i Eurovision-sammanhang.
Trots detta kvoteras de in regelbundet trots de inte har något större folkligt stöd.
En stor del av Medinas yttringar handlar om bojkott av Israel och israeliska varor och de sprider mer hat mot den judiska staten än musik.
Nessvold, Omar och Bengtsson har alla uttryckt stöd för Gaza men ingen sympati för israeliska civila genom Instagraminlägg och anti-israeliska upprop.
När ett public service-program konsekvent lutar åt en politisk riktning, samtidigt som ansvarig producent öppet uttryckt samma åsikter, så är gränsen mer än passerad.
SVT:s trovärdighet bygger på att ledande producenter inte agerar politiska aktivister, särskilt inte i frågor som bidrar till att israeliska offer för palestinsk terrorism relativiseras och judars utsatthet i Sverige ökar.
Karin Gunnarsson har visat att hon inte kan hålla isär sina privata åsikter om Israel–Palestina från sitt uppdrag.
Det är ett misslyckande på ledningsnivå och ett svek mot tittarna och framför allt farligt.
Melodifestivalen är inte en aktivistisk plattform och inte ett kulturellt slagfält för ensidiga politiska narrativ. Den finansieras av svenska folket, inklusive Sveriges judar som idag lever under ett historiskt högt hotläge medan antisemitism och antisionism normaliseras i kulturlivet.
Att låta en person med dokumenterad politisk aktivism fortsätta ansvara för programmets utformning är inte bara olämpligt, det är obegripligt och ansvarslöst.
Som motvikt vore det symboliskt och publikstarkt att i så fall inkludera Israels Eurovision-artist 2025, Yuval Raphael, i pausunderhållningen.
Raphael nådde första plats i folkomröstningen med flest poäng från publiken i Europa och svenska folkets högsta poäng i telefonröstningen.
Att lyfta fram en artist som representerar publikens röst, trots extremt påfrestande omständigheter, skulle balansera den politiska tyngdpunkten och visa musikens enande kraft istället för ensidiga politiska ställningstaganden.
Det finns nu ett upprop som i skrivande stund närmar sig 500 underskrifter där jag uppmanar SVT att boka Yuval Raphael till Melodifestivalens pausunderhållning.
SVT måste nu svara.
Är public service fortfarande opartisk eller har Melodifestivalen blivit ännu en arena där politisk aktivism maskeras som underhållning?
Är Karin Gunnarsson lämplig att få vara kvar?
Detta handlar inte om musikalisk smak utan om förtroende.
Axel Otterberg
Statsvetare och samhällsdebattör
