I dagens Sverige blir vi invandrare ständigt påminda om den oförrätt som vi påstås bli utsatta för av den svenska majoritetsbefolkningen. Vi lär oss att vi upplever så kallad “minoritetsstress”, utsätts för “mikroaggressioner” och känner oss alienerade i ett samhälle som har anpassats efter ”vithetsnormen”. Frågan är om inte alla dessa begrepp framförallt lär oss att bli otacksamma och olyckliga i ett av världens rikaste och mest jämställda länder.

För tydlighetens skull bör skillnaden mellan tacksamhetsskuld och tacksamhet göras; Tacksamhetsskuld är en känsla av förpliktelse, och ett behov av att återgälda en tjänst man mottagit, det kan vara hämmande och potentiellt leda till spänningar mellan parterna, då det bidrar till en känsla av underlägsenhet hos den som känner skuld. Tacksamhet är däremot en positiv känsla då man erkänner och värdesätter det man har och bidrar till ökat välbefinnande.

Att vi utlandsfödda i många gånger lider av psykisk ohälsa har varit vedertaget sedan åtminstone ett par decennier, och i all iver att hjälpa oss har diverse insatser gjorts i samhället där man försökt att lösa problemen genom att lägga ansvaret på samhället snarare än på de individer som flyttat hit. Visst bär många av oss ett bagage och trauman som kan vara komplexa, men det hjälps inte av att vi även får lära oss att vårt nya hem är rasistiskt och exkluderande.

Det är både mentalt och fysiskt krävande att flytta till ett nytt land. Jag har själv bott i fem olika länder och börjar bli van vid den frustration och alienation som infinner sig när smekmånaden är över. Lokalbefolkningens levnadssätt ter sig obegriplig, och man möts också av ett socialt ointresse som följs av en känsla av ensamhet. Många gånger vill man helst bara att allt ska vara som förr, innan man drog upp rötterna och flyttade. Förutom frustration och ensamhet så kan flytten även innebära en negativ klassresa på grund av att man förlorat sitt sociala nätverk, saknar verktyg för att navigera samhället och har svårt att bemästra språket.

Det är ingens fel, utan naturliga konsekvenser som kommer med migrationen, därmed är det också viktigt för ens egna välbefinnande att ha ett positivt förhållningssätt till sitt nya hem. Trots de utmaningar som finns är det få förunnat att kunna bo i det möjligheternas land som Sverige ändå är, med vacker natur, sociala skyddsnät, avgiftstri utbildning och vård, välfungerande institutioner och högkvalitativa bostäder.

I Sverige kan ens barn bli högutbildade och skaffa sig välbetalda jobb trots att föräldrarna är nyanlända låginkomsttagare. Man är också garanterad pension och har rätt till högkostnadsskydd om man har oturen att bli sjuk. Det är ett välstånd som miljontals människor världen över drömmer om, men bara en liten del har tillgång till.

Istället för att fokusera på det positiva, och uppmuntra invandrare till att ta sig över de trösklar som de första generationerna oundvikligen kommer att möta så fokuserar tyvärr en stor del av den svenska opinionen på att bekräfta invandrares negativitet och frustration. Det är inte otänkbart att det bidrar till ökad psykisk ohälsa.

Både Länsstyrelsen i Stockholm, RFSL, och Forum för levande historia har exempelvis bemödat sig att utbilda allmänheten om så kallad “minoritetsstress”. Det är ett brett begrepp som innefattar alla minoriteter, och syftet är att den som är vit och/eller heterosexuell ska visa hänsyn till den stress som de icke-normativa kan uppleva.

Hänsyn är förvisso fint, men konsekvensen av att jobba med begrepp som minoritetsstress är att känslor av frustration och oförrätt bekräftas som rimliga och verkliga, och lämnar ansvaret för känslorna till ens omgivning. Naturligtvis kommer man som invandrare och minoritetsperson att avvika från en del normer, men det är inte nödvändigtvis ett problem, och är definitivt inte samhällets ansvar. Vuxna människor bör vara kapabla att komma till rätta med sina olikheter på egen hand.

Flertalet studier visar att tacksamhet bidrar till bättre psykisk hälsa på flertalet olika sätt, och det ökar också möjligheterna att utveckla sunda relationer till motparten, i detta fall, den svenska majoritetsbefolkningen. Den som genuint vill oss invandrare väl borde – istället för att sprida en negativ bild av Sverige – rimligen uppmuntra oss att älska vårt nya land och vara tacksamma över möjligheten att starta ett nytt liv i ett av världens mest välfungerande länder.

Det är hög tid att ändra inställning och ta av offerkoftorna, och istället premiera strävsamhet, optimism och framåtanda. Och komma ihåg att tacksamhet – inte tacksamhetsskuld, är en dygd.

Mosa Mazroui-Sebdani