”Aldrig mer”, sade de och stämplade personerna som ville se en reglerad invandring för nazister och rasister. Men när antisemiter demonstrerar på våra gator och torg är tystnaden talande, skriver Christina Nilsson (SD).
För inte så länge sedan var jag nazisten och rasisten där församlad offentlig elit ansåg sig tvungna att ärekränka, förnedra mig och berätta hur man ”kände doften av trettiotalet” och ”hörde stöveltrampet” – för att jag ville engagera mig politiskt för en reglerad invandringspolitik.
Då lärde man sig i praktiken hur gruppdynamik fungerar. Fördömandet av oss som ville ha en annan politik var legio från makt och media. Och de ansträngde sig verkligen för att demonisera oss.
Ingen förnedring eller småaktighet var för liten att framföras offentligt. Inget stod i vägen för makt och media att försöka förinta oss. Vår statsminister som berättade att om vi blev misshandlade hade vi oss själva att skylla.
Så inträffar nu, många år senare, det märkliga att de riktiga nazisterna och rasisterna börjar gå på våra gator. De som verkligen vill upprepa detta trettiotal.
De bär ett helt annat lands flagga, en flagga som uppfanns av en terrorrörelse på 60-talet och som socialdemokratin och vänstern omhuldar ömt. De deltagande maskerar sig, beter sig illa och skriker ut sitt hat. De skanderar en ramsa om att ett annat land ska utplånas.
Nu ser vi en globaliserad intifada understödd av arabländer och terrorrörelser. Låt oss vara tydliga: det handlar om antisemitism och ett starkt hat mot Israels existens och judar i allmänhet.
När så trettiotalet faktiskt börjat visa sig på allvar trodde man att makt och media skulle visa samfälld avsky inför detta. Vad som händer är… ingenting av det. ”Aldrig mer”, sade ni ju med gråtmild röst. Då. När det överhuvudtaget inte behövdes.
Helt plötsligt flyttas gränsen sakta framåt när Margot Wallström skriver att ”Israel styr Tidöregeringens handlande”. Man är dessutom så indignerade över att de 900 miljoner vi ger i bistånd till Gaza inte går till terroristmedlöpare i UNRWA.
Morgan Johansson twittrar ut rena falsarier. I ett läge då svenska judar känner sig mer otrygga än någonsin, nedlåter han sig till att vara medlöpare i ett propagandakrig. Hur var det nu, det där med att ”fiska i grumliga vatten”?
Det mest anmärkningsvärda är maktens tystnad och i vissa fall medlöperi, och medias ensidiga propaganda. Man sysslar med demonisering, delegitimering och dubbelmoral avseende Israel. Övriga världshändelser av krig och svält har inte alls samma dignitet. Hela tiden glömmer man också 7 oktober och att 55 gisslan finns kvar i Gaza, att Hamas kan avsluta detta, för sin lidande civilbefolkning, när som helst.
”Aldrig mer” är här nu och står och knackar på dörren. Vi kan se, över hela världen, hur illa det verkligen är. Med dödsfall och allvarliga attacker på judar. Terrorrörelser som under åratal byggt varumärke och PR-organisationer arbetar hårt för att elda på den globala intifadan och skapa opinion. Med vilka medel som helst. Allt är tillåtet.
Fri press är en grundbult i en demokrati. En press som följer de egna reglerna om att vara oberoende, objektiv och konsekvensneutral. Inte klickjagande och politiserad.
Det här är en fråga om samhällsdynamik, hur gränser sakta förskjuts av ledande företrädare i makt och media och att många är villiga att rätta in sig i ledet. Vare sig det gäller SD:s ondska, klimatångest och klimatskam eller en konflikt i Mellanöstern.
Alla har ett personligt ansvar. Historien har nämligen sett allt hända förut. Då slutade antisemitismen med koncentrationsläger. Men det började inte så.
Christina Nilsson (SD) har suttit som ersättare i riksdagen hösten 2021. Idag är hon kommunpolitiker i Kinda.
