Begreppet ”derangement syndrome” blev känt genom uttrycket “Trump Derangement Syndrome”: en benämning på ett tillstånd där motståndet mot en politisk person övergår i en reflexmässig fixering. I denna logik blir individens existens själva måttstocken för gott och ont. Om personen är inblandad är handlingen suspekt; om personen är frånvarande är handlingen renad. Detta är kanske ett av de mest förblindande fenomenen i modern politik

I litteraturen möter vi denna mänskliga svaghet gång på gång. I Moby-Dick låter Herman Melville kapten Ahab reducera hela världen till en symbol: den vita valen. Allt tolkas genom denna fixering, och varje invändning bekräftar bara besattheten. I Les Misérables skildrar Victor Hugo hur Javert inte kan acceptera att en människa förändras; lagen är hans absoluta måttstock, och när verkligheten bryter mot den kollapsar hans världsbild. I The Crucible visar Arthur Miller hur domare Danforth hellre förstärker en orättfärdig process än erkänner att systemet kan ha fel – eftersom auktoritetens legitimitet står på spel.

Dessa gestalter är inte karikatyrer av ondska. De är människor som inte klarar av det ögonblick då verkligheten inte längre bekräftar deras tolkningsram. De är fångar i sina egna narrativ.

Det är i detta ljus man måste förstå det som i dag kan beskrivas som ett Pahlavi-derangement-syndrom: ett tillstånd där namnet Pahlavi inte längre bedöms politiskt, utan existentiellt. Där själva närvaron av Reza Pahlavi tolkas som ett hot – oavsett vad han faktiskt säger eller gör.

Från ruinstat till modernisering – Reza Shahs epok

När Reza Shah Pahlavi tog makten 1925 var Iran ett land i sönderfall. Qajar-dynastins sista år hade präglats av utländsk dominans, ekonomisk kollaps och svag centralmakt. Brittiska och ryska intressen kontrollerade i praktiken delar av landet. Infrastruktur saknades. Analfabetismen var massiv.

Reza Shah genomförde en brutal men effektiv centralisering. Stamuppror slogs ned. En nationell armé byggdes upp. Den transiranska järnvägen band samman landet. Teherans universitet grundades 1934. Rättssystemet sekulariserades. Utbildning gjordes obligatorisk. Kvinnor uppmuntrades att träda in i offentligheten, även om reformerna var påtvingade.

Detta var inte en liberal demokrati. Det var ett auktoritärt moderniseringsprojekt. Men det förvandlade Iran från en fragmenterad halvkoloni till en fungerande nationalstat.

Mohammad Reza Shah – konstitution, konflikt och modernisering

När Mohammad Reza Shah Pahlavi besteg tronen 1941 var Iran formellt en konstitutionell monarki enligt 1906 års grundlag. Shahen hade lagstadgade befogenheter att utse och avsätta premiärminister samt att fungera som överbefälhavare inom ramen för ett parlamentariskt system.

Konflikten med Mohammad Mosaddegh präglar än i dag tolkningen av denna period. Mosaddeghs nationalisering av oljan 1951 hade stark folklig förankring. Men maktkampen som följde rörde mer än oljan. Han begärde extraordinära fullmakter, förlängde undantagstillstånd och upplöste parlamentet genom en omstridd folkomröstning. Makten koncentrerades till premiärministerämbetet och den konstitutionella balansen rubbades.

När shahen 1953 avsatte Mosaddegh gjorde han det formellt inom de befogenheter som konstitutionen gav honom. Att CIA och brittisk underrättelsetjänst genom Operation Ajax påverkade händelseutvecklingen är väl dokumenterat och en del av den historiska verkligheten. Men att reducera hela skeendet till en enkel berättelse om en ond monark som störtar en oklanderlig demokrat är en förenkling som döljer den djupare konstitutionella krisen.

Den kanske viktigaste lärdomen – något som kronprinsen nyligen har betonat – är därför inte att demonisera den ena sidan och helgonförklara den andra. Lärdomen är vikten av starka institutioner, i synnerhet en oberoende konstitutionell domstol som kan avgöra maktstrider utan att landet kastas in i destabilisering eller öppnar dörren för utländsk inblandning.

Det är frånvaron av sådana institutioner som gör konflikter existentiella – och som i efterhand förvandlar komplexa historiska skeenden till moraliska myter.

Efter 1953 stärkte shahen sin makt och lanserade 1963 den Vita revolutionen. Jordreformer, kvinnlig rösträtt, utbildningssatsningar och industrialisering förändrade Iran i grunden. Landet genomgick en snabb modernisering och blev en regional maktfaktor. Samtidigt ökade den politiska repressionen.

Mohammad Reza Shahs Iran var ingen liberal demokrati – men heller inte den demoniska diktatur som den islamiska republiken senare behövde konstruera för att rättfärdiga sitt maktövertagande. Det är i denna förenklade svartvita berättelse som dagens Pahlavi derangement-syndrom hämtar sin kraft.

SAVAK – repression och proportion

Säkerhetstjänsten SAVAK har efter 1979 framställts som symbolen för Shahens brutalitet. Det är sant att SAVAK använde hårda metoder: tortyr förekom, politiska motståndare fängslades och censur tillämpades.

Men bilden av en totalitär utrotningsapparat kräver nyansering. Under 1960- och 70-talen stod Iran inför väpnade marxistiska och islamistiska grupper som ägnade sig åt bombningar, attentat och kidnappningar. Kalla kriget formade säkerhetspolitiken globalt. Samtidigt utvecklade militärregimer i Latinamerika systematiska massförsvinnanden, Östeuropas säkerhetstjänster bedrev total övervakning och grannländer som Irak och Syrien etablerade långt mer brutala system.

Detta är ingen moralisk ursäkt för övergrepp. Det är en historisk proportionering. Shahens Iran var en auktoritär moderniseringsstat med en repressiv säkerhetsapparat – men den kan inte likställas med den teokratiska terrorstat som följde efter 1979, där massavrättningar och ideologisk utrensning institutionaliserades i en helt annan skala.

Revolutionen 1979 och demoniseringens arv

När Ruhollah Khomeini tog makten 1979 skedde det genom en mobilisering där islamister, marxister och vänsterintellektuella förenades i motstånd mot Pahlavi-dynastin. Hatet mot shahen blev sammanhållande kraft.

Resultatet blev inte demokrati utan teokrati.

Den unge kronprinsen Reza Pahlavi var 18 år när han gick i exil. Under de följande fyra decennierna byggde regimen en systematisk propaganda där Pahlavi-namnet framställdes som synonymt med tyranni, korruption och nationellt förräderi.

Det är detta arv som i dag lever kvar – även i delar av oppositionen.

2018 – Namnet återvänder

Protesterna i december 2017 och januari 2018 markerade ett skifte. För första gången på bred front hördes slagord som öppet stödde Pahlavi inne i Iran. Det var inte organiserad exilretorik. Det var spontana uttryck från arbetare, studenter och medelklass.

2019 års bensinprotester möttes av extrem repression och internetnedstängning. Tusentals dödades. Ändå fortsatte namnet Pahlavi att cirkulera i slagord och symboler.

Detta var början på en ny fas: Pahlavi som symbol för alternativet, inte nödvändigtvis monarki, utan nationell kontinuitet och sekulär stat.

2022 – Kvinna, Liv, Frihet

När protester bröt ut efter att 22-åriga Mahsa Amini arresterats och avlidit, utvecklades rörelsen snabbt från moralisk indignation till systemkritik. “Kvinna, Liv, Frihet” blev globala slagord. Regimens legitimitet ifrågasattes öppet.

I denna fas trädde Reza Pahlavi fram mer aktivt internationellt. Han deltog i möten med västerländska parlamentariker, försökte samla en bred oppositionskoalition och framhöll behovet av en övergångsstruktur.

Koalitionen sprack. Splittring, misstro och infiltration underminerade den. Men stödet för Pahlavi på gatorna inne i Iran minskade inte.

I dag – från symbol till program

Det avgörande skiftet i dag är att kronprinsen inte längre enbart är symbol. Han har presenterat ett konkret 100-dagarsprogram för övergången efter regimens fall: stabilisering av säkerhetsapparaten, frigivning av politiska fångar, återställande av kommunikation, inledande av fria val, och omedelbar ekonomisk öppning med stöd från internationella investerare och institutioner.

Han har etablerat dialog med ledande politiker i mäktiga länder. Han har förankrat en plan för att snabbt återintegrera Iran i världsekonomin. Det finns en strukturerad vision.

Och kritiken?

Att han inte har offrat tillräckligt. Att han inte har suttit i fängelse. Att han inte har blivit martyr. Att han fortfarande lever.

Här når Pahlavi-derangement-syndromet sin mest bisarra punkt: legitimitet mäts inte i vision, program, folkligt stöd eller strategisk förmåga – utan i graden av personligt lidande. Som om politisk trovärdighet kräver fängelse eller martyrskap.

Det som samtidigt försvinner ur denna retorik är de som faktiskt lider mest – folket i Iran. Och det är just från deras led, från gator och torg, som hans namn ropas.

Den pågående revolutionens vägval

Den islamiska republiken befinner sig i sin djupaste legitimitetskris sedan 1979. Ekonomin är i fritt fall, inflationen urholkar vardagen och framtidstron är nära nog utraderad. Den unga generationen har i stor utsträckning brutit med den religiösa auktoritet som regimen bygger sin makt på.

Protesterna är inte längre isolerade utbrott – de har utvecklats till en underström av revolutionär energi som pulserar genom landets ådror, ständigt väntande på nästa gnista. Samtidigt skärps de geopolitiska spänningarna i regionen, och omvärlden följer utvecklingen med beredskap och strategiska överväganden.

Frågan är inte längre om förändring kommer – utan när.

Regimapologeter, den iranska vänstern och Folkets Mujahedin har i dag inget eller marginellt stöd inne i Iran. Ändå framträder de i internationella sammanhang som högljudda röster mot Pahlavi. I praktiken riskerar de att fungera som regimens sista politiska skyddsvall genom att splittra oppositionen just när enande är som mest avgörande.

En central roll för Pahlavi i en övergång efter regimens fall skulle sannolikt markera en definitiv brytning med politisk islam som maktprincip i Iran. Det skulle kraftigt begränsa möjligheten för den islamiska republikens strukturer eller ideologiska arvtagare att återuppstå i ny skepnad. Men så länge det finns krafter vars starkaste drivkraft inte är att avskaffa det islamistiska styret utan att stoppa Pahlavi, hålls också dörren öppen för att samma ideologi överlever under annat namn.

Om hatet mot Pahlavi åter blir viktigare än Irans frihet upprepar historien sitt mönster. Och liksom hos Ahab, Javert och Danforth kommer klarsynen först när kostnaden redan är oåterkallelig.

Hanna Tehrani

Författare och läkare, SD-Lund