Kvittningskaoset i riksdagen handlar till ytan om nio vildar och tekniska röstningsregler. Men det väcker en större fråga: är det parlamentariska systemet byggt för det Sverige vi har idag?

Detta ger anledning att fundera över en större och mer grundläggande utmaning för svensk demokrati och det parlamentariska systemet.

Sverige är idag en parlamentarisk demokrati där regeringens makt vilar på riksdagens förtroende och varje röst kan vara avgörande. Det systemet har både utvecklats i och påverkat ett i grunden homogent samhälle, där värderingar och normer kring stat, lag och individens ansvar formats och omformats långsamt under århundraden.

Den parlamentariska demokratin fick sin nuvarande form i etapper under 1900-talet. Allmän och lika rösträtt, rätten att bilda parti, rätten att kritisera makten öppet, och successivt starkare grundlagsskydd.

Reformerna bidrog till att forma ett samhälle där individens frihet växte och lojaliteten mot staten stärktes på bekostnad av gamla band till familjestrukturer och religiösa auktoriteter. I en växelverkan där varje steg mot större frihet skapade förutsättningar för nästa, formades ett samhälle där självständigt och kritiskt tänkande blev självklart. Något vi idag tar för givet, men som tog generationer att bygga och som fortfarande saknas som samhällsstruktur i många utomeuropeiska länder.

Den typen av långsam och stabil samhällsutveckling existerar inte längre. Nära en tredjedel av befolkningen har utländsk bakgrund, och många av dem har formats av helt andra normer och värderingar än de som det parlamentariska systemet byggdes för och på. Normer där lojaliteten ligger hos familjen eller den religiösa gemenskapen snarare än hos staten, där religiös lag kan väga tyngre än folkvald lagstiftning och där kollektivet går före individen. Det innebär att förutsättningarna att upprätthålla och utveckla vårt samhällssystem förändrats.

Det kräver att Sverige som nation ser över dessa nya spelregler.

Svensk grundlag slår fast att mandatet tillhör individen, inte partiet. En god tanke, byggd på tillit och förutsättningen att ledamöter och väljare delar samma grundläggande syn på vad staten är, vad lagen betyder och vad det innebär att vara medborgare. Men när starka sociala grupper mobiliserar sina egna kandidater genom nätverksröstning, och när dessa kandidater agerar utifrån helt andra lojaliteter än partiprogrammet, uppstår en spänning som systemet inte är byggt för att hantera.

Ett konkret exempel är Leila Ali Elmi, som 2018 kryssade sig in i riksdagen för Miljöpartiet från plats 21 på listan. Okänd för de flesta, även inom sitt eget parti, men fick 1 467 personröster genom en framgångsrik kampanj i Angered i Göteborg. SVT kallade henne ”personkryssraket”. Inget olagligt skedde. Men fallet väckte en viktig fråga: när en kandidat tar sig in i riksdagen genom stark mobilisering inom ett tight socialt nätverk, vems intressen representerar mandatet egentligen?

Mandatet är personligt. Men för vem?

Oavsett varför dagens vildar lämnat sina partier synliggör de samma svaghet: att spelregler byggda för ett samhälle med hög tillit och gemensamma värderingar inte automatiskt håller när samhällets sammansättning förändras i grunden. Den förutsättningen kan inte längre tas för given.

Det skapar en reell utmaning för ett system som bygger på att alla bär rättsstatens grundprinciper med sig. Inte som en lärd pliktkänsla, utan som något självklart och inbyggt.

Det finns inga enkla svar. Men det finns frågor som måste ställas öppet. Ska mandatet tydligare följa partiet? Ska personvalet begränsas för att minska sårbarheten för nätverksmobilisering? Ska medborgarskapet innehålla tydligare krav på demokratisk bildning, inte som kuriosa utan som förutsättning för att delta i systemet? Det handlar inte om att exkludera någon. Det handlar om att systemet måste kunna lita på att de som agerar i det delar dess grundläggande spelregler.

Demokratin är inte ett naturtillstånd. Den skapades och försvarades av människor som förstod att frihet kräver institutioner och att institutioner kräver tillit. Tillit byggs inte automatiskt. Den lärs ut, underhålls och ibland måste den skyddas.

Kvittningskaoset handlar till ytan om tekniska regler. Men under ytan handlar det om något större: Hur anpassar man ett parlamentariskt system, format av och för ett högtillitssamhälle, till ett samhälle som är mer fragmenterat och mer ifrågasättande av de grundvalar systemet vilar på?

Den frågan förtjänar en riktig debatt. Inte om vem som är ond eller god. Vi behöver hitta var vi kan mötas för att bibehålla det samhällssystem som vi har byggt under generationer, ett framgångsrikt land där människor har rätt att vara fria, självständiga individer. Ett land som attraherar människor som kommer från länder som inte har utvecklats på samma sätt.

Caroline Thelning

Samhällsdebattör och grundare av Kvinnokraft 4.0