Tidö-partierna genomför nu den mest omfattande offensiven i svensk kriminalpolitiks historia mot gängkriminalitet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet har alltid varit motståndare till mera repressiv kriminalpolitik, med argument som att förebyggande åtgärder är mera verkningsfulla och att längre straff inte sänker brottsligheten.

Oavsett vem som har rätt så inser alla tänkande väljare att längre tid i fängelse minskar individens möjlighet till framtida brottslighet. Tidöpartierna konstaterar att saft & bulle-politik bevisligen inte fungerat, samtidigt som man förutom hårdare och längre straff även satsar på mer omfattande förebyggande åtgärder.

Socialdemokraterna har som enda vänsterparti närmat sig Tidöpartiernas hårdare linje och försöker till och med slå i svenska folket att mycket av den politiken från början var Socialdemokraternas – ett minst sagt odemokratiskt hyckleri.

Tidöpartiernas nästan dagliga steg mot mera repressiv kriminalpolitik uppfattas av MP, V och C som alltför omfattande, samtidigt som bland annat MP klappar sig själva på axeln och framför att under deras tid i regeringsposition genomfördes ett 60-tal straffskärpningar – bevisligen utan nämnvärd effekt.

Tidöpartiernas offensiv mot våldet och gängkriminaliteten är nödvändig, men fortfarande långt ifrån tillräckligt långtgående för att göra någon verklig skillnad. Politiken tar fortfarande alltför försiktiga myrsteg när det gäller straffskärpningar, och i linje med vänsterpolitisk praxis prioriteras fortfarande brottslingars känslor och integritet framför offrens krassa verklighet och lidanden – den linjen måste det nu vara slut på.

Offren ska stå i centrum, och den dömde ska stå sitt kast och ta sitt straff. Vill politiker på allvar komma tillrätta med den välmående och omfattande kriminaliteten krävs det först att både diagnostisera och rapportera vem och vilka som huvudsakligen står för den allt mer omfattande och lönsamma kriminaliteten.

En fingervisning skulle kunna vara att titta på var i världen och i vilka länder de gängkriminella topparna gömmer sig från den svenska rättvisans mindre långa arm och varför just i dessa länder. En annan fingervisning skulle vara att föra statistik över intagna på svenska fängelser där man skiljer på etniska svenskar och personer med utländsk bakgrund – oavsett medborgarskap eller födda i Sverige. Kanske skulle en och annan blåhårig vänsterliberal kalla de fingervisningarna för rasism, men i undertecknads värld är det att kalla en spade för en spade.

Här följer några förslag från en lekman inom juridiken som kastat silkesvantarna överbord:

1. Införandet av ungdomsfängelser och sänkt straffmyndighetsålder till 13 år må kännas hårt mot ungdomar, men det har nödvändiggjorts av den samhällsutveckling politikerna försatt oss i. ”If you can do the crime – you can do the time”.

Ungdomsfängelse måste också utdömas enligt en bredare straffskala som innefattar allt från våldtäkter, anstiftan till och medverkan vid mord, skjutningar, sprängningar och allmänfarlig ödeläggelse, och strafftiden måste vara omfattande. Vänsterns förkärlek för placering på SIS-hem är bevisligen meningslös. då enligt statistiken 9 av 10 intagna, omgående efter frigivning återfaller i brott.

2. Beslut att hålla farliga brottslingar i förvar utöver den utdömda strafftiden måste i hög grad utnyttjas. Samma förvaringsmöjlighet måste också kunna användas för de fall då en dömd kriminell efter avtjänat straff av olika anledningar inte kan eller vill utvisas. Beslutet ska gälla tills den utvisade självmant väljer att lämna landet och EU.

3. Möjligheten till strafftidsförkortning efter två tredjedels avtjänad strafftid ska i princip helt tas bort och den dömde ska sitta strafftiden ut. Beslut om förkortad strafftid ska användas extremt restriktivt och bara i fall där kriminalvården i det närmaste kan garantera att den dömde inte återfaller i brott.

4. Samhällstjänst framställs som en av samhället vårdande insatser, men är snarare ett utslag av bristande resurser för inlåsning av kriminella element. Många av de brott som idag bestraffas med meningslös samhällstjänst behöver för de drabbades skull bedömas betydligt hårdare då samhällstjänst i ytterst få fall minskar individens framtida kriminalitet.

De senaste 50 årens kriminal- och rättspolitik har ständigt och allt mer konsekvent favoriserat och skyddat gärningsmännen på bekostnad av offren. Många nedlagda förundersökningar och domstolsbeslut tagna utifrån favorisering av gärningsmannen är obegripliga för sunt logiskt tänkande individer. Denna sjuka ideologi måste ändras och vändas till att i första hand se till offrets rättigheter, och att gärningsmannens rättigheter måste vara sekundära för att ett rättssamhälle inte ska uppmana drabbade att ta lagen i egna händer.

Leif Kullberg