Jag och hustrun bor i Stockholm, Södermalm, nära Söder Mälarstrand. Vi är privilegierade, jag vet. Det är otroligt vackert och behagligt att leva här.

Det finns bara ett litet, må hända obetydligt, problem. Om somrarna festas det på båtarna nere vid kajen. Det enda sättet för oss som bor i närheten att sova sådana nätter är att ha alla fönster omsorgsfullt stängda och proppar i öronen. Det händer att det inte hjälper då basgången kan vara så stark att den tränger igenom allt och dunkar mot huvudet som upprepade slag med kudden.

De flesta av våra grannar upplever det på samma sätt. Låt oss anta att antalet störda grannar och antalet festdeltagare är ungefär lika stora, vilket inte är helt orimligt, och då ställa oss frågan, vilken rättighet väger tyngre; rätten att festa genom natten eller behovet att sova?

På senare tid har jag både i etablerad media och nätbaserade forum sett allt fler uttryck för åsikten att den förstnämnda gruppens rätt har företräde om vi befinner oss inne i en stad som Stockholm. ”Staden måste vara levande” säger man. ”Vill du ha tystnad så flytta ut på landet”.

Jag har goda motargument mot bägge dessa plattityder. En levande stad är inte ett nöjesfält för kulturarbetare mellan 20 och 30 år utan ett ställe där alla slags människor bor och verkar. Arbetare, tjänstemän, barn, unga, medelålders och åldringar. Framför allt måste arbetande människor kunna få sova. Och man skulle väl lika gärna kunna säga att den som vill vara högljudd får åka ut till ödemarken där ingen störs och bullra av hjärtats lust.

Diskussionen är egentligen ganska futtig och banal i en värld med betydligt alvarligare problem. Lösningen är enkel: en gyllene medelväg och lite ömsesidig respekt borde lösa det hela.

Men jag intresserar mig egentligen mest för vilka mekanismer som ligger bakom den plötsliga kampanjen för rätten till buller. Föga förvånande tycks det främst vara vänsterintellektuella som förespråkar vad de menar är en mer ”levande stad”.

I mina ögon ser det ut som att en ny front har öppnats i angreppen på den individualism som utmärker den klassiska konservativ-liberala världsbilden. I den socialistiska tankevärlden står kollektivet över individen och därför har individen inte någon rätt att utesluta något som kollektivet finner önskvärt. Det är också kollektivet som bestämmer hur rummet ska utnyttjas utan beaktande om det är någons hem eller inte.

Idén om att den som inte står ut med buller inte har rätt att bo i innerstan är därför förenligt med den socialistiska världsbilden. Det kanske också är önskvärt att faktiskt tvinga ut innerstadsborna till förorterna och få den uppblandning av befolkningen som socialdemokraterna haft i tankarna.

I min uppfattning om individens rättigheter ingår att individen har rätt att bestämma var denne vill bo, hur denne vill leva och bestämma över något så trivialt som vilken musik som denne vill eller inte vill lyssna på. Och alla har, oavsett var de bor, rätt till vila.

Jag anser att min rätt att slippa lyssna på din musik och samtidigt bo i stan väger tyngre än din rätt att försöka sprida din musik till mig. I dina hörlurar får du lyssna på vad du vill och när du vill. Om nätterna vill jag sova.

Max B Simic

Styrelseledamot KD Södermalm