Det har blivit trendigt i vissa kretsar att ha ett ”icke-binärt” eller ”transbarn”. Men barnen spelar bara med och försöker göra sina föräldrar glada genom att delta i deras könsbytesfantasier. Detta är ett övergrepp som påminner om det mot de apatiska flyktingbarnen. I detta fallet tvingas barnen till livslång medicinering och ofrivillig barnlöshet som vuxna.

För barn är föräldrarna allt. De vill så gärna vara sina föräldrar till lags. Mindre barn är formbara och saknar referensramar för vad som är bra eller sunt, något som lätt kan missbrukas.

Tidigare normala barnbeteenden som att leka och klä ut sig, en del av barns utveckling, faser och experimenterande med identitet blir nu tvärsäkra indikationer för föräldrarna att barnet vill byta kön. Med manipulation och övertalning ska barnet nu acceptera föräldrarnas insikt. Ett irreversibelt ingrepp i barnets mest privata – dess kön och fortplantningsmöjligheter.

Till hjälp har föräldrarna svensk sjukvård och politiker som genom massiv lobbying från olika grupperingar inte klarar av att säga emot och istället spelar med. Skulle någon ställa frågan om man ska tatuera sitt barn så skulle de titta på dig som du vore vansinnig, men att operera bort könsorgan för att barnet tycker att det är kul att klä ut sig är tydligen helt okej. Hur kan ett litet barn ta ett sånt beslut?

Detta är inget nytt. Att de apatiska flyktingbarnen var utsatta för misshandel av föräldrarna förstod nog alla. Men ingen vågade säga något. Det blev ett narrativ man inte fick ifrågasätta, samhället inklusive läkarkåren tittade bort. Nu händer samma sak med könsdysfori hos barn.

Samtidigt så verkar det konstigt nog bara vara föräldrar som är engagerade i samma grupperingar som lobbar för könsdysfori hos barn som får barn med det. Statistiskt så borde det vara omöjligt, hade fenomenet varit utbrett skulle det istället vara spritt jämt över befolkningen. Det kan dessutom vara prestige att ha ett trans eller icke-binärt barn i vissa kretsar och ge social status och uppmärksamhet åt föräldrarna. Ett tydligt tecken att det istället handlar om en social trend.

Att byta kön är inte en del av en sexuell revolution, på samma sätt som att män som tävlar mot kvinnor inte är en jämställdhetskamp. Det handlar om ett samhälle som inte förmår hjälpa människor med psykisk ohälsa, utan istället aktivt förvärrar det.

När trenden med icke-binära barn försvinner, när samhällets normer åter skiftar, så står föräldrarna kvar med skulden. Vad gjorde vi egentligen med vårt barn? Frågan går inte att bortse från, eller tysta ner, oavsett hur mycket man vill blunda, bortförklara eller förminska. Det nu vuxna barnets sargade kön blir ett monument över föräldrarnas misslyckande. De kan välja att krossas av skuld eller med en dåres envishet hävda att de var tvungna att stympa barnet.

Barn av sin tid. Stympade, medicinerade, för evigt inlåsta i en dysfunktionell kropp. En verklighet de inte kan fly, tvingas de nu leva resten av sina liv i limbo mellan man och kvinna, utan att kanske accepteras som något av dem. Samtidigt som goda, intelligenta människor, medier och politiker står tysta. Precis som de gjorde med de apatiska flyktingbarnen.

Jonas Wahlin

Oberoende skribent