Donald Trump visste vad han satte i rörelse. När han gav klartecken till det amerikanska flygvapnet att fälla de massiva GBU-57-bomberna mot tre av Irans känsligaste kärntekniska anläggningar – Fordow, Natanz och Isfahan – korsade han en linje som få amerikanska presidenter ens närmat sig. Det var inget infall. Det var inget spel för gallerierna. Det var en handling som bara den ytterst ensamme bär det yttersta ansvaret för.

I efterdyningarna höjs röster om att det var en chansning, ett oförsvarligt risktagande som kan kosta honom presidentskapet. Men det är att förenkla. Den som tar på sig ansvaret att vara världens mäktigaste man tvingas ibland fatta beslut där det inte finns någon väg tillbaka – bara vägar vidare. Och det här var ett sådant.

Trump lovade att inte starta några nya krig. Det här är inget Irak, inget Afghanistan. Men det är inte heller ett kirurgiskt ingrepp i tomrummet. Det är en handling som utgår från ett antagande: att Iran, trots sin officiella hållning, är närmare kärnvapen än vad världen orkar erkänna. Att väntan inte längre är ett alternativ. Att varje dag som går kan vara den sista dagen då Israel lever i skuggan av hotet – och USA inom räckhåll för ett regimstyrt hat.

Ayatollorna har gång på gång förklarat vem fienden är. Det är inte ett imaginärt hot – det är ett uttalat. Israel som ”cancer” måste utplånas, USA som ”store satan” ska förgöras. I den kontexten är det inte attacken som föder hat, utan som ser till att hatet inte får sista ordet.

Trump visste förstås att världen skulle kalla det dumdristigt. Han visste att medierna skulle rasa, att diplomater skulle sucka, att kommentatorer i Financial Times, CNN och New York Times skulle tala om konsekvenser som inte går att överblicka. Men det var kanske just det han hade gjort. Överblickat. Sett vad som kunde ha kommit om han inte handlade.

Det sägs att han fattade beslutet efter ett krismöte med sina rådgivare. Att två veckors övervägande förvandlades till två dagar. Att något förändrades. Kanske ett underrättelseunderlag. Kanske en psykologisk insikt. Kanske var det bara den där obönhörliga känslan av att det är nu eller aldrig.

Det är lätt att tro att detta handlar om makt. Men kanske handlade det om ansvar. Ett ansvar att inte lämna efter sig en värld där nästa president möts av ett Iran som har passerat gränsen, där diplomati inte längre är ett alternativ, utan ett hån. Trump må vara borta om fyra år – men om Iran då hunnit utveckla sina kärnvapen, så finns de kvar. Och förändrar allt.

Kritiker menar att attacken kommer att tvinga Iran att påskynda sin upprustning. Men de säger också något annat: nämligen att Iran ännu inte har kärnvapen. Och att de då inte har avskräckt USA – vilket var syftet. Så logiken blir smärtsam: ska Iran skyddas, måste de ha bomben. Det är den värld vi nu rör oss i. Där bräcklig balans ersätts av brutal klartext.

I detta ögonblick är det inte säkert om Trump kommer belönas eller fördömas. Hans kärnväljarbas är splittrad – vissa ser beslutsamhet, andra ett svek mot löftet om fred. Världen är skakad. Hormuz kan stängas. Terrorceller aktiveras. Cyberangrepp väntar. Men kanske – bara kanske – markerades en gräns som ingen vågar överskrida igen.

Om detta blir början på ett krig, är det ett misslyckande. Men om det avhåller Iran från att nå sitt mål, har en tragedi förhindrats. Vi vet ännu inte. Kanske kommer framtidens historiker att fråga varför ingen annan vågade göra det Trump gjorde. Kanske kommer de fråga varför han gjorde det alls.

Men oavsett vilket: det här var inte ett beslut om krig. Det var ett beslut om att inte längre hoppas att andra ska ta ansvar för det man själv ser. Det kan ha varit Trumps största felsteg. Eller hans största bedrift. Men säkert är: det var hans svåraste beslut.

Paul Holmgren

Civilingenjör och samhällsdebattör