Jag kan likt dessa tjejer i artikeln instämma i att det är tufft att vara tjej i förorten, efter mina 19 år i Rosengård. En del skulle säga att det enbart är fördomar, men sanningen är att det är tufft.

Varje gång jag är på gymmet går jag till tjejgymmet, för jag känner mig obekväm när män stirrar istället för att göra sitt ”jobb”. Varje gång jag är i Rosengårds centrum får jag blickar, för att jag är tjej och inte bär slöja.

När jag var liten sa min mamma till mig att jag alltid skulle sänka blicken om en man kom in i hissen. Varför? ”För om du säger hej och börjar le, kommer de tro att du är kär i honom och vill ligga”, sa hon. Hon sa därtill: ”I svenska områden kan du bete dig som en svensk, men inte här, det kan misstolkas”. Det är bara några exempel av flera.

Vad DN dock missade i artikeln var att ställa frågan varför det är tufft att vara tjej i förorten. Är det bara i Järva det är tufft? Är det kanske på grund av arbetslösheten? På grund av att Sverige har samlat alla med stenålders värderingar på ett och samma ställe, i ett område där 70 procent är utrikesfödda?

Till skillnad från dessa tjejer skulle jag för det första säga att det är deras religion som är grundbulten i det hela. Inom Islam ska tjejen täcka sig, vilket tjejerna i artikeln själva bekräftar. Helst från topp till tå för att undvika mäns blickar, sänka blicken, och vara separerade från män, som i det de har kallat ”Tjejforum”.

Hade tjejerna i artikeln vågat betrakta Sverige som sitt hemland, som de troligtvis är födda i, och tagit seden dit de kom och anpassat sig till svenska beteendemönster och normer, hade inte detta gap uppstått.

En av tjejerna beskriver det som att ”Jag känner mig trygg när jag kommer till Rinkeby. Jag ser andra muslimska kvinnor i sjal. När jag åker in till stan ser jag ingen som liknar mig. Jag känner mig inte lika välkommen”. Den känslan dessa tjejer uttrycker är exakt den känslan svenskar känner när de befinner sig i ett område som förvandlats till något oigenkännligt.

Artikeln avslutas med: ”Jag hoppas att vi är den sista generationen som har de här svårigheterna”. För att komma dit är lösningen väldigt enkel, och generellt också hur vi ska lösa förortens problem. Det stavas assimilation eller återvandring. Om man vill leva som i Somalia, varför utvandrar man inte tillbaka till Somalia?

Jag säger inte emot att denna problematik existerar i samtliga områden, men det går inte att bortse från att det visar tydliga inslag i förorten. Om ni inte tror mig skulle jag råda tjejer i andra områden att besöka en förort för att se allting svart på vitt.

Observera också att detta är baserat på mina erfarenheter och jag kan inte tala för alla andra, men samtliga kan nog instämma i att du inte går klädd i en kort kjol i Rosengård klockan två på natten, onykter.

Medan feministerna fokuserar på könskvotering i bolagsstyrelser och gratis tamponger i offentlig sektor, känner jag att ingen vill lyfta tjejers problem, i synnerhet inte i förorten. Dessa feminister vågar inte stå upp för kvinnor i förorten som drabbas av hederskultur och islamisering.

Det stora problemet för kommande generationer är att kämpa för tjejers villkor i förorten, för det ska inte vara tufft att vara tjej i förorten.

Helen Hassan

Samhällsintresserad student, uppvuxen i förorten