Frågan om tvångsblandning – att genom social ingenjörskonst styra var människor ska bo för att bryta segregationen – är en av de mest kontroversiella i svensk integrationspolitik. Förespråkare menar att blandade bostadsområden skapar jämlika livschanser. Kritiker varnar för att det hotar individens frihet och kan skapa mer otrygghet än samhörighet.

Ett tydligt exempel är kraven på att bygga hyresrätter i villaområden för att ”bryta segregationen”. Ett annat är avskaffandet av EBO-lagen, som tidigare gav nyanlända rätt att bosätta sig hos släktingar. Nu ska staten bestämma var människor placeras. När Anders Ygeman föreslår att ”ingen stadsdel bör ha mer än 50 procent med utomeuropeisk bakgrund”, uppfattas det av många som en form av etnisk kvotering. Även uttalanden om att ”var femte vän ska vara utrikes född” väcker frågor – sedan när blev vänskap något politiker ska planera?

Det låter kanske fint i teorin, men i praktiken ser verkligheten annorlunda ut. När förändringen sker utanför den egna dörren väcks ofta motstånd. Forskning inom nationalekonomi visar att när andelen utomeuropeiska grannar överstiger cirka fyra procent tenderar andra – även invandrare – att flytta därifrån. Det kallas att ”rösta med fötterna” och visar att integration inte kan påtvingas ovanifrån.

Detta speglas tydligt i områden som Rinkeby och Angered – där man under decennier försökt blanda befolkningen genom politiska satsningar. Trots det kvarstår hög arbetslöshet, låga skolresultat och otrygghet. När möjligheten finns flyttar många – inte på grund av hudfärg, utan på grund av otrygga miljöer och begränsade framtidsutsikter.

Och vad händer med dem som slitit i åratal för att flytta till ett bättre område? När deras nya trygghet förändras genom politiska beslut, utan att de haft något att säga till om, väcker det frustration. När prestation och ansvar likställs med passivitet och tilldelning, urholkas förtroendet för samhällskontraktet.

Förespråkare hävdar att människor måste mötas för att motverka fördomar – och det är i grunden sant. Men möten som tvingas fram skapar inte gemenskap. Enligt Nationalencyklopedin är integration en process där olika grupper förenas, inte ett projekt som kan beordras uppifrån. Den kräver ömsesidig vilja, inte politiska dekret.

World Values Survey visar att skillnaderna i värderingar mellan Sverige och många invandrarländer är stora – särskilt kring könsroller, religion och individuell frihet. Att tro att dessa skillnader försvinner genom att blanda boendeformer är naivt. I praktiken tenderar människor att söka sig till likasinnade – vilket snarare förstärker segregation än bryter den.

Det betyder inte att integration är omöjlig. Men lösningen är inte tvång. Istället krävs långsiktiga och målinriktade insatser. För det första: förbättra skolor i utsatta områden. En elev som möts av höga förväntningar och en trygg skolmiljö får med sig verktyg för framtiden. För det andra: skapa starkare incitament till arbete och eget ansvar, istället för att cementera bidragsberoende. För det tredje: lyft fram förebilder – de som gått från utanförskap till självförsörjning – för att visa att det är möjligt.

Jag, liksom många andra, växte upp med orden: ”Vi kom hit för att ni skulle bli något.” Den känslan av skuld och ansvar blev en drivkraft. Sverige erbjuder möjligheter, men det krävs också krav. För att integration ska lyckas räcker det inte med att staten blandar människor – viljan måste komma inifrån.

Helen Hassan

Samhällsdebattör