
I och med granskningen av Rouzbeh Parsi är det upp till Utrikespolitiska institutet att visa karaktär för att behålla sin trovärdighet. Men mot bakgrund av det initiala stödet är det viktigt att granskningen omfattas av transparens, skriver juristen Arvand Askari.
Följt av kvinna-liv-frihet rörelsens gryning som uppstod i och med mordet på Mahsa Amini i Iran samlades iranier både i och utanför landet i protest mot Ayatollah-regimen.
Den iranska diasporan samlades runt om i världen – Stockholm, London, Berlin , New York, Sidney, med flera – demonstranter som krävde att ayatollans styre skulle upphöra.
I Stockholm uppstod protester nästan varje vecka. En av dessa skedde vid Gustav Adolfs Torg i centrala Stockholm i samband med att Rouzbeh Parsi bjudits in för att tala om situationen i Iran. Jag minns den frustration alla meddemonstranter upplevde den dagen när vi stod utanför och demonstrerade, vädjande om att det iranska folket skulle stöttas, att regimen skulle sanktioneras och all handel med regimen skulle upphöra.
Rouzbeh Parsi, chef för Mellanöstern och Nordafrika programmet på Utrikespolitiska institutet (UI), är utåt sett en välutbildad och vältalig expert vad gäller Iran frågor. Men också en individ vars förflutna och CV svensk-iranier under många år har försökt att lyfta upp i media i syfte att allmänheten och nyhetsorganisationer inte ska förlita sig på hans uppgifter om Iran.
Hans bror Trita Parsi grundade NIAC, en lobbyorganisation som går regimens ärenden i USA.
Det är ett välkänt faktum att regimen använder sig av påverkanskampanjer inte minst genom desinformation. Bland annat används så kallade sakkunniga akademiker utanför Iran, individer som framstår som trovärdiga och på något anmärkningsvärt sätt lyckas underminera och förminska regimens faktiska terror och förtryck av folket i Iran.
I åratal har svensk-iranier vädjat om att Rouzbeh Parsi inte skall tillägnas så mycket uppmärksamhet och tillit – hans trovärdighet och uttalanden skall ifrågasättas. Men knappt något har faktiskt hänt, tills TV4 Nyheternas noggranna granskning av hans kopplingar till islamiska regimens påverkansnätverk – Iran Experts Initiative (IEI).
I granskningen framkommer att Parsi i själva verket inte är någon att förlita sig på, att han inte är en oberoende analytiker och att hans arbete främjar regimen i själva verket. Konsekvent har hans artiklar och intervjuer präglats av ett subtilt och skickligt tonläge, som för en okunnig lyssnare kunnat resultera i en konklusion om att regimen i Iran kanske inte är så pass obarmhärtig och hemsk som vanliga människor försöker få det att framstå.
Det är ett olyckligt faktum att den iranska befolkningens vädjan till omvärlden – lyssna på oss, hör oss, sprid våra ord – inte bara tystas ned i Iran genom brutalt våld, utan även i västvärlden genom bland annat individer likt Rouzbeh Parsi som spridit regimens narrativ.
Nu är det upp till Utrikespolitiska institutet att visa karaktär och – i syfte att bevara sin trovärdighet – agera. Pressade av regeringen har Utrikespolitiska institutet meddelat att en extern aktör kommer att granska uppgifterna gällande Rouzbeh Parsi. Men med tanke på institutionens initiala omfattande stöd för Parsi är det viktigt att granskningen omfattas av transparens.
TV4:s avslöjande om Parsi visar också vikten av att myndigheter och medier måste granska de experter som blir ombedda att uttala sig om diktaturer. Källkritik, i en värld som alltmer blir utsatt för påverkanskampanjer, är a och o.
Det iranska folket bekämpar en totalitär och obarmhärtig regim, samtidigt som de även behöver bekämpa regimens lakejer som i västvärlden framstår som sakkunniga experter och sprider desinformation om det som faktiskt pågår i landet.
Arvand Askari är en jurist med inriktning inom human juridik (mänskliga rättigheter) samt tvistemål/civilrätt. Vid sidan av arbetet har han även varit verksam inom Amnesty International (styrelseledamot inom Granskningskommitten).