
TV4:s avslöjanden visar hur Utrikespolitiska institutets Mellanösternchef ingår i ett iranskt påverkansnätverk och kallas ”vän” av regimens diplomater. Han måste lämna, skriver statsvetaren Arvin Khoshnood.
Nyligen avslöjade TV4 att Rouzbeh Parsi – chef för Mellanösternprogrammet vid Utrikespolitiska institutet och en ofta anlitad Mellanösternexpert i statsmedia – ingått i ett påverkansnätverk initierat av Islamiska Republiken Irans utrikesdepartement. Granskningen bygger på tusentals läckta e-postmeddelanden mellan bland annat regimens diplomater. Nätverket hade som syfte att påverka västvärlden under den tid då kärnenergiförhandlingar med den islamiska regimen pågick.
Av de läckta dokumenten framgår att Parsi i artiklar och medieuttalanden gagnat den islamiska regimen. I ett mejl kallar en av regimens toppdiplomater medlemmarna i nätverket, däribland Parsi, för ”våra vänner”. Parsi har dock avfärdat dessa avslöjanden som ”tunn soppa” och får fortsatt fullt förtroende av sin chef på UI.
I en intervju med Sveriges Radios program ”Medierna” försöker Parsi förklara sin delaktighet i nätverket. Medierna intervjuade inga experter som kunnat bemöta Parsis bortförklaringar utan gav Parsi ensidigt utrymme. Därför bemöter jag hans påståenden här.
Parsi menar att nätverket utgjordes av en löst sammansatt grupp av Iranexperter som ville få tillgång till islamiska regimens beslutsfattare för att erhålla information om regimens syn på förhandlingarna. Parsi hävdar vidare att även Storbritanniens utrikesdepartement bekostat medlemmarnas resor för att träffa representanter för regimen.
Att framställa möten med en auktoritär regim som harmlösa är en bagatellisering. Det är naivt att tro att regimen i Iran verkligen släpper in forskare som ställer kritiska frågor om kärnvapenprogrammet. Många akademiker har fängslats i Iran för att de uttryckt kritik mot regimen. Kritik är inget den islamiska regimen tolererar. Det sannolika är att regimens underrättelsetjänster granskat nätverkets medlemmar innan samarbete inleddes.
Parsi hänvisar också till brittiska utrikesdepartementet som ett slags alibi. Men det är oklart om britterna kände till att nätverket initierats av och samarbetade med den islamiska regimen.
I de läckta dokumenten framkommer att en medlem låtit regimens utrikesdepartement granska sina artiklar innan publicering, medan en annan erbjudit sig att skriva spöktexter åt Irans dåvarande utrikesminister.
Frågan blir därför om nätverket var transparent gentemot britterna. Parsi själv har knappast varit öppen med sina kopplingar till regimen när han intervjuats i svensk statsmedia i egenskap av ”oberoende” forskare, trots kritik från exiliranier. I stället avfärdade han invändningarna som känslomässiga och irrationella.
Parsi försöker förklara bort TV4:s granskning som ”usel” och ifrågasätter källornas trovärdighet, då materialet kommer från exiliranska nyhetskanalen Iran International. Vidare hävdar han att regimens toppdiplomat Saeed Khatibzadeh kan ha överdrivit gruppens betydelse för att framställa sig själv i bättre dager inför sin överordnad.
På så vis bortförklarar Parsi Khatibzadehs mejl där han beskriver, bland annat, Parsis artiklar och intervjuer som gynnsamma för regimen och kallar nätverkets medlemmar för ”våra vänner”.
Jag menar att denna argumentation är en falsk inramning.
I en auktoritär stat med sträng internkontroll där minsta tecken på illojalitet kan bestraffas hårt, är det inte troligt att en högt uppsatt diplomat riskerar sin position genom att ljuga om eller överdriva sitt arbete. Att kalla TV4:s genomgripande granskning för ”usel” blir i sammanhanget en teknik för att underminera de fakta som dessutom andra medier som Iran International och Jay Solomon på amerikanska Semafor har verifierat, oberoende av varandra.
TV4 visar att Parsi blev märkbart mer aktiv i media efter första mötet med regimens representanter, men SR:s ”Medierna” ställer inga kritiska frågor om detta.
En nära relation till en auktoritär regim ökar risken för självcensur och påverkar expertens oberoende. I Irans fall är det välkänt att regimen genom ambassader och underrättelsetjänster bevakar internationella medier, särskilt vad gäller personer de samarbetar med.
De som främjar regimens narrativ kan behålla sina för karriären värdefulla kontakter, medan kritiska röster stängs ute.
Det är därför sannolikt att Parsis artiklar och uttalanden granskats av regimen så att de inte var för kritiska mot regimen. Att företrädare för regimen kallar Parsi och övriga nätverket för ”våra vänner” tyder på att regimen såg dem som tillförlitliga allierade som delade regimens narrativ.
SR-programmet Medierna hänvisar även till Semaforjournalisten Steven Clemens, som likt Jay Solomon haft tillgång till de läckta mejlen.
Han menar liksom Parsi att västvärlden uppmuntrade möten med regimens representanter för bättre insikt i förhandlingarna samt att Storbritanniens utrikesdepartement finansierade medlemmarnas resor.
Vad Medierna dock inte nämner är att Clemens i sin artikel öppet erkänner att han under 2009-2013 rörde sig i samma kretsar som flera av nätverkets och förespråkade engagemang med islamiska regimen.
Detta väcker frågor om Clemens objektivitet i bedömningen av nätverkets roll, och är något Sveriges Radio borde informerar sina lyssnare om.
Rouzbeh Parsi har liksom alla svenska medborgare yttrandefrihet, och om han vill fortsätta driva en politisk linje i Iranfrågor som ligger nära regimen är det hans demokratiska rättighet.
Givet TV4:s avslöjanden anser jag dock att Rouzbeh Parsi direkt eller indirekt ingår i den islamiska regimens påverkanskampanj.
Med sin roll vid Utrikespolitiska institutet och då statsmedia har valt att presentera Rouzbeh Parsi som en oberoende neutral forskare har han en plattform att påverka svensk opinion.
Därtill finns risken att Parsi genom sina kontakter med svenska beslutsfattare kan förse islamiska regimen med information om Sveriges myndigheter och dess personal – uppgifter som skulle ge regimen i Teheran ett underrättelsemässigt övertag. Mot bakgrund av detta kräver jag på Rouzbeh Parsis avgång från Utrikespolitiska institutet.
Arvin Khoshnood, Irankännare och statsvetare