Det Klimatpolitiska rådet består av professorer och ekonomer som köpt FN-chefen Antonio Guterres klimatalarmism. Som akademiker har de avsvurit sig sin popperianska vetenskapliga heder i det de inte undersökt eller ifrågasatt hypoteserna som präglar både FN-chefens och EU:s regleringsinflatoriska klimatpolitik.

Hade de gjort det skulle de inte ställt upp i rådet. Eftersom EU:s klimatåtgärder saknar nämnvärd effekt på det faktiska globala klimatet, innebär det att dessa personer satt sin akademiska heder i pant för medialt inflytande.

De skaffar sig en ”grön” gloria av ”vi skyddar planeten”-typ. Misstanken att de sitter där av pekuniära skäl är svår att slå ifrån sig. Ett annat motiv, bevisat i handling, är att utöva pennalistisk makt mot de förnuftiga krafter som kräver realism i klimatdebatten.

Dessa krafter utsätts för ständig attack när de kräver stopp på den regelhysteri som hotar Europas välståndsutveckling och medborgarnas frihet.

Rådet har en nationalekonom vid namn Olof Johansson Stenman. Denne förmår inte göra följande enkla ekvationer som varje person med intresse kan arbeta fram, förutsatt att man inte är låst av förutfattade meningar.

Människan står för cirka 5 procent av alla årliga växthusgasutsläpp, resten kommer från naturen. Av människans del står Europa för 7 procent. EU-länderna ansvarar alltså för 0,35 procent av planetens totala utsläpp.

Omräknat till ppm blir det 0,018 (0,35 procent av 40 Gigaton: 40 x 0,0035 = 0,14 Gt koldioxid = 0,14 ÷ 7,8 ≈ 0,018 ppm). Detta är helt betydelselöst för temperaturpåverkan.

Eftersom det är nettoeffekten av mänskliga utsläpp som anses öka temperaturen måste vi räkna med alla 7 procenten som ”värmeeffekt”. Naturens utsläpp anses vara ”i balans” med upptaget.

Klimatalarmisterna hävdar att människan är huvudorsak till uppvärmningen sedan 1850. Naturliga variationer anses spela en marginell roll eller förnekas helt.

Om EU eliminerade alla sina koldioxidutsläpp (”netto-noll”) skulle atmosfärens koldioxid minska med blygsamma 0,36 ppm i det årliga flödet (7 procent av 40 Gt: 40 x 0,07 = 2,8 Gt ÷ 7,8 ≈ 0,36 ppm).

Temperatureffekten skulle bli några tusendels grader minus (cirka -0,0001–0,002 grader Celsius) – helt betydelselöst och omätbart. Notera att uppvärmningen främst sker vintertid och nattetid.

Dessutom är koldioxidens effekt logaritmisk, det vill säga dess verkan minskar ju mer som tillförs, så effekten är sannolikt ännu mindre.

Hade ekonomen gjort dessa kalkyler skulle han och övriga insett att de var ute i ogjort väder och avgått. Men eftersom rådet uppenbarligen inte drivs av vetenskaplig insikt borde regeringen upplösa det.

Det är svårt att se vitsen med ett råd som på osaklig grund agerar piskare av regeringen, såvitt regeringen inte drivs av uttalad masochism. Så länge rådet finns kvar måste vi tyvärr dra slutsatsen att så är fallet.

Det Europa gör är betydelselöst för globalt klimat. Kvar står argumentet att vi ska vara föredöme. Genom vår flagellantism visar vi andra hur man ”räddar planeten”.

Men Kina, Indien, Ryssland och USA bryr sig inte om hur vi späker oss. De prioriterar välstånd och har insett det minimala ”problemet” med ökningen på +1 grad Celsius sedan 1850.

Vi bör istället vara tacksamma att vi sluppit ur den lilla istidens kyla. Data visar att uppvärmningen skett på norra halvklotet och mest vintertid och nattetid.

Empiriska data från EM-DAT visar inga farliga klimattrender som skulle motivera de drakoniska och extremt kostsamma projekten som kallas ”den gröna omställningen”.

Inget tyder på att vi behöver EU:s centraldirigerade klimatprojekt. Europa som föredöme? Omvärlden har all anledning att se på Europa som ett varnande exempel.

Dessa fakta visar hur irrationell EU:s regelhysteri är. Den är ett dirigistiskt försök för eurokratin att skaffa sig pennalistisk makt, öka skatteintäkterna och inbilla sig att man bär gröna glorior.

Glorior som i verkligheten är gröna dumstrutar, senast på investerarna i Northvolt. Irrationalism bygger inte välstånd för andra än de gröna entreprenörer som ser tillfället. För övriga följer kapitalförstöring, armod och ofrihet.

EU:s klimatmål är helt onödiga. EU har producerat cirka 39 000 nya regler bara under 2010–2025. En stor del rör klimatfrågor, trots att inga data visar något överhängande klimathot.

En förutsättning för välstånd är billig och pålitlig energi – ”förnybart” faller därmed bort – så att vi kan anpassa oss till väderhändelser. Extremväder har alltid funnits och orsakar värre skador ju fattigare vi är, vilket klimatregleringarna gör oss.

Björn Lomborg har visat att det skulle kosta 36,2 biljoner kronor att nå EU:s ”netto-noll” 2050 – mer än alla EU-länders statliga kärnåtaganden tillsammans. Dessa astronomiska kostnader leder till ett kataklysmiskt elände i Europa.

Typiskt nog har Sverige inte bara följt EU:s påbud utan skärpt dem ytterligare med ”klimatneutralitet” till 2045 (EU: 2050). EU vill minska utsläppen med 55 procent jämfört med 1990, Sverige med 85 procent.

EU siktar på 90 procent minskning i transportsektorn till 2050. Sverige ska ha en helt fossilfri transportsektor till 2040, vilket ingen seriös bedömare anser möjligt eller nödvändigt ur klimatsynpunkt.

Dessa klimatmål klavbinder våra politiker. Medborgarna måste inse med vilken liten visdom landet styrs i denna fråga. De partier som vågar överge dessa vansinniga klimatmål inklusive förbudet mot fossildrivna fordon kommer vinna förnuftiga medborgares gillande.

Vi bör sikta på marknadsdriven teknikutveckling för att minska skadliga ämne i luften/avgaser, vatten och livsmedel och fortsätta bygga robusta samhällen visavi väder och klimat (adaption INTE mitigation/begränsning)

Detta kommer visserligen mötas av den svenska utstötningsmekanismen för sanningsägare som pekar i annan riktning än fiskstimmet, men till slut vinna väljarnas stöd. Att få rätt i historieboken är ingen liten sak. Våga vinn!

Ursula von der Leyens ”Man on the moon moment” är i verkligheten ett ”Tomtar på loftet-moment”. Medborgarna kan stoppa galenskapen vid valet 2026 och nästa EU-val.

Tar man inte dessa tillfällen att vrida saker rätt, får man skylla sig själv för den stagnation man skapat för sig själv och kommande generationer.

Leif V Erixell, författare med inriktning på kultur- och samhällsanalys