Missilattacken mot skolan Shajare-ye Tayyebe i Minab under krigets första timmar skakade Iran – men framför blottlade det ett djupt rotat problem: en stat som under decennier konsekvent valt mörkläggning framför transparens. För många iranier är attacken inte en isolerad militär händelse, utan ännu ett kapitel i ett välkänt mönster där makthavarna först förnekar allt, sedan tvingas till ett begränsat erkännande och till sist konstruerar en berättelse som flyttar skulden bort från sig själva. När detta upprepats i generationer är det inte märkligt att människor i dag möter statens första uttalanden med misstro.

Videor som spreds direkt efter attacken visar två obekväma fakta: skolan ligger granne med en bas tillhörande Revolutionsgardet, och missilens uppskjutningsbana tycks börja i samma område. Dessa observationer går inte att sopa undan med fraser om ”fiendens propaganda”. I krig är militära mål just militära mål – inte skolor. Om missilen hade avfyrats utifrån är sannolikheten minimal att den skulle träffa en skola som ligger bredvid en militärbas. Om avfyrningen däremot skedde inifrån området öppnas helt andra scenarier, scenarier som många iranier känner igen alltför väl.

Misstron är inte irrationell. Den är byggd på erfarenhet. Ett av de mest traumatiska exemplen är branden i Cinema Rex i Abadan 1978, där över 370 människor dog efter att biografens dörrar låsts och byggnaden satts i brand. Under revolutionens första dagar pekades shahregimen ut, men senare dokument och oberoende utredningar visade att extremistiska islamistiska grupper låg bakom – på order från revolutionära ledare. Efter revolutionen ändrades den officiella berättelsen, och sanningen begravdes. För många iranier blev händelsen en symbol för hur tragedier kan manipuleras politiskt och hur ansvar kan utplånas.

Mönstret har fortsatt även i fredstid. Under 2022 och 2023 drabbades flickskolor runt om i Iran av en våg av förgiftningar. Hundratals elever fördes till sjukhus med andningsbesvär och medvetslöshet. Föräldrar var förtvivlade, samhället chockat – men myndigheternas svar följde samma gamla manus: först förnekelse, sedan motsägelsefulla förklaringar, och till slut ingen ansvarig. För många iranier blev detta ännu ett bevis på att staten inte tvekar att tona ned eller omtolka händelser som väcker oro, även när barn drabbas.

Nedskjutningen av det ukrainska passagerarflyget PS752 i januari 2020 är ett annat exempel. Under tre dagar hävdade myndigheterna att planet kraschat på grund av tekniskt fel. Först när oberoende videor publicerades tvingades staten erkänna att två missiler avfyrats av Revolutionsgardets luftvärn. Även då paketerades erkännandet som ett ”mänskligt misstag”, och ansvar utkrävdes aldrig på hög nivå. För många iranier blev detta en vändpunkt: ett tydligt exempel på hur staten först förnekar, sedan erkänner i begränsad form och därefter försöker kontrollera berättelsen.

När attacken i Minab nu analyseras är det därför inte konstigt att människor ser paralleller. Myndigheterna avfärdade snabbt möjligheten att missilen avfyrats inifrån området. Därefter följde nya versioner: missiltypen är okänd, utredningen pågår, fienden vill skapa rädsla. Men ingen av dessa förklaringar besvarar den centrala frågan: varför träffades en skola som ligger bredvid en militärbas, och varför visar videomaterialet att uppskjutningsbanan börjar i samma område?

Detta handlar inte om politiskt spel eller om att ”gå fiendens ärenden”. Det handlar om en befolkning som gång på gång sett hur sanningen fördröjs, filtreras eller ersätts av en officiell berättelse. En stat som i fallet PS752 förnekade sanningen i tre dagar kan inte förvänta sig att människor i dag okritiskt accepterar dess första uttalanden. Förtroende är en färskvara, och i Iran har det länge varit på väg att ta slut.

Det finns också ett bredare sammanhang som inte går att bortse från: placeringen av militära installationer mitt i civila områden. I Iran har IRGC- och Basij-baser ofta byggts bredvid skolor, vårdcentraler och bostadsområden. Liknande mönster har dokumenterats i Libanon och Gaza, där grupper med koppling till Iran placerat militär infrastruktur nära civila byggnader. Oavsett om detta beror på geografiska begränsningar eller strategiska val ökar det risken för civila skador – och gör händelser som den i Minab mer sannolika.

Attacken i Minab måste därför granskas som en del av ett större mönster, inte som en isolerad händelse. Så länge oberoende utredningar saknas, så länge missilrester inte visas öppet och så länge uppskjutningsbanan inte analyseras tekniskt och opartiskt, kommer frågorna att bestå. Och dessa frågor uppstår inte ur illvilja, utan ur historisk erfarenhet.

Iranier har gång på gång sett hur sanningen kan begravas under lager av officiella narrativ – från Cinema Rex till PS752 och vidare. Attacken i Minab kommer bara att klarna när denna cykel av mörkläggning bryts. Fram till dess är det rimligt att människor fortsätter att fråga, analysera och vägra låta en officiell version ersätta en fullständig sanning.

Karl Mattias Bergsten

Människorättsaktivist och jurist