”Inga sionister på våra gator!” hörs det från Palestinademonstranterna, varvat med ”ned med kapitalismen!”. Två absurda uppmaningar i en absurd kombination! I den första har man ersatt ”rasister” med ”sionister”, och med ”sionister” menar de förstås judar. De gillar alltså inte rasister samtidigt som de ger uttryck för rasism gentemot judar! Och vad vill de ha istället för kapitalism? Kommunism? Islamism? En kombination?

Hör jag dessa slogans nu i Sverige så tänker jag oundvikligen på en lika absurd slogan från tiden då jag levde i det kommunistiska Polen på sextiotalet. På toppen av det polska kommunistpartiet utspelade sig då en maktkamp med ”antisionismen” (läs antisemitismen) som vapen. Då var det en orkestrerad kampanj vars syfte var att ta över makten i kommunistpartiet, staten och armén.

Vad var det som hände då? Låt oss backa bandet till år 1948.

Sovjetunionen förespråkade entusiastiskt etablerandet av staten Israel. Moskva hoppades förstås på att det skulle få en satellitstat i Mellanöstern. När de kommunistiska makthavarna i Moskva insåg att Israelerna inte hade några som helst tankar på att bli sovjets koloni bytte ryssarna sida och satsade på arabländerna istället. Flera arabländer genomförde revolutioner med hjälp av sovjetiska rådgivare och vapen. KGB-stödda diktatorer tog makten i Egypten, Libyen, Syrien och Irak.

I juni 1967 attackerades Israel av sina arabiska grannar. Målet var att tillintetgöra Israel och installera Yassir Arafat och PLO som det nya landet ”Palestinas” regering. PLO, Arafat och även själva det moderna begreppet ”Palestina” skapades i KGB:s högkvarter i Moskva.

Tyvärr gick inte kriget som man önskat sig i Kairo, Amman, Damaskus och Moskva. Israel pulvriserade fullständigt de anfallande arabiska arméerna och erövrade territorier från alla inblandade arabstater. Makthavarna i Moskva var ursinniga. Tillsammans med de andra kommuniststaterna i Östblocket hade de investerat enorma militära och politiska resurser i arabländerna. Allt gick åt skogen.

I Polen, som då var en lydstat till Sovjetunionen, ställde sig dess regering förstås helhjärtat på arabernas sida. Den sedermera ökände generalen Wojciech Jaruzelski satt då på posten som försvarsminister. Han blev ursinnig när ryktet (det kan ha varit ett planterat rykte) nådde honom om att några av de höga officerarna av judisk börd firade Israels seger. Han gav omedelbart order om att sparka alla judar från försvarsmakten.

Sedan ett par år pågick det maktkamp inom det polska kommunistpartiet. En grupp mycket hårdföra kommunister förespråkande stalinistiska metoder. Samlade kring inrikesministern Mieczyslaw Moczar, började de flytta fram sina positioner. Syftet var att ta över makten i partiet och därmed landet.

Moczar talade öppet om att det var dags att ”ta tillbaka makten från judarna”! Han syftade då på landets diktator Wladyslaw Gomulka som inte själv var jude, men enligt Moczar var under judiskt inflytande. Gomulka var gift med en judinna. Under andra världskriget ledde Moczar ett rövarband som mördade fler polacker och judar än tyska ockupanter. Motiven var rent kriminella och antisemitiska. Han anslöt sig till kommunisterna först när tyskarna började förlora kriget.

I mars 1968 gick polska studenter ut på gatorna och krävde fria val, respekt för mänskliga rättigheter och avskaffande av censur. Det året protesterade studenter i alla Europas huvudstäder. Men till skillnad från de polska studenterna krävde väststudenter avskaffande av kapitalistisk ekonomi och införande av socialism. De polska studenterna hade redan allt det där omkring sig och ville inte ha det längre! Protesterna slogs ner med stor kraft. Många fängslades och skadades. Alla protesterande studenter blev naturligtvis också sparkade från sina skolor.

Som en reaktion på demonstrationerna höll Gomulka ett berömt tal till Warszawas partidistrikt. Han skyllde allt elände på… Sionisterna.

I sitt tal blandade han begreppen ”judar” och ”sionister” om vartannat, men budskapet var tydligt: det var judarna han ville göra till syndabockar för kommunismens totala misslyckanden i Polen. Det var för honom ett sätt att slåss mot inrikesministern Moczars och försvarsminister Jaruzelskis framryckningar i maktkampen med deras eget vapen: antisemitismen!

Kommunistpartiet arrangerade massmöten runt om i landet och delade ut plakat med uppmaningen till ”sionisterna” att lämna landet. På de affischer som kom från partiets centrala tryckeri stod det ”Ut med sionisterna till Israel”. Men när lokala partiförmågor egentillverkade affischer så skrev de: ”Ut med sionisterna till Siam!”. Man blandade ihop Sion med Siam.

Den antisemitiska kampanjen nådde hela samhället. Vanliga knegare fick lämna sina jobb bara för att de var judar. Folk uppmanades att emigrera. Det uppskattas att cirka 30 000 judar lämnade Polen.

Alla var inte övertygade att de ville utvandra till Israel. Flera länder i Europa och däribland Sverige tog välvilligt emot de polska judarna. En del bosatte sig i Malmö.

I dag, drygt 50 år efter ankomsten till Sverige, vittnar många Malmöiter av polsk-judisk härkomst om den antisemitism som sveper över Malmös gator. Än en gång med koppling till det som händer i Mellanöstern. Nu är det invandrare och hitresta aktivister med ursprung från arabländerna som av någon anledning hävdar att Malmös gator är deras, och de vill inte att sionisterna (läs judarna) ska kunna gå där.

Att vänstern helhjärtat ställer sig på dessa antisionisters (antisemiters) sida är alltså inget nytt. Det är en gammal kommunistisk, socialistisk och vänstertradition.

Slutknorr: de polska judarna skulle kanske tagit uppmaningen på affischerna från polska fabriker 1968 bokstavligen och rest till Siam, de hade kanske sluppit antisemitismen i Sverige i dag, vem vet?