Den 26 maj 2025 offentliggjorde Utrikespolitiska institutet (UI) den externa utredning som beställts efter TV4:s avslöjande om Iran Experts Initiative (IEI) och Rouzbeh Parsis koppling till nätverket.

I UI:s pressmeddelande framställs det som om Parsi nu slutar sin tjänst, men att det inte finns någon grund för anklagelserna mot Parsi. Så är inte fallet.

Jag har med stor noggrannhet läst hela rapporten. Flera slutsatser i utredningen är viktiga och innehåller förödande kritik mot Rouzbeh Parsi, men andra aspekter är problematiskt behandlade eller lämnas helt utan djupare analys.

Utredningen ger Rouzbeh Parsi hård kritik för att inte ha informerat sina dåvarande och nuvarande arbetsgivare, Lunds universitet och Utrikespolitiska institutet, om IEI-nätverket, trots att hans kontakter med företrädare för regimen fortsatte åtminstone till 2020.

Att han samtidigt uppträdde i media som Iranexpert, utan att medierna informerats om dessa kontakter, innebär att han vilseledde både redaktioner och publik.

En central fråga i sammanhanget är vem som tog initiativ till bildandet av IEI. Utredningen konstaterar att detta inte med säkerhet kan fastställas, det vill säga om det var den islamiska regimens diplomater eller IEI-deltagarna själva som tog initiativet.

Här uppstår en tydlig brist. Samtidigt gör utredningen själv gällande att Institute for Political and International Studies (IPIS), ett organ inom den islamiska republikens utrikesministerium, spelade ”en viktig roll vid tillkomsten av Iran Experts Initiative”.

IPIS beskrivs i rapporten som starkt politiserat och ”infiltrerat av de iranska säkerhetstjänsterna”. Därtill skriver utredarna att det var Saeed Khatibzadehs ”handlingskraft som gjorde att han fick en nyckelroll vid etableringen av IEI”.

Khatibzadeh är en av regimens toppdiplomater, som senare blev talesperson för utrikesministeriet och, mer nyligen, chef för IPIS. I ett mejl kallade han dessutom IEI för ”ett av IPIS grundläggande initiativ”.

Sammantaget pekar detta tydligt i riktning mot att IEI i praktiken varit ett regiminitierat projekt, där de deltagande forskarna betraktats som politiskt tillförlitliga.

Trots detta menar utredarna att det inte går att fastställa vem som tog initiativet till nätverket. Det är dock en avgörande fråga att klargöra, inte minst eftersom det antyder att de forskare och analytiker som deltog visste att nätverket skapats av regimen.

Utredningen problematiserar heller inte den realitet att forskare i totalitära stater inte får direkt tillgång till regimens toppskikt om de inte är regimens medlöpare eller betraktas som trovärdiga förmedlare av regimens ståndpunkter.

Detta gäller i synnerhet Iran, där kritiska journalister, forskare och aktivister fängslas, förföljs, avrättas eller tvingas i exil. Utredningen nämner inte heller det e-postmeddelande som TV4 hänvisade till i sin granskning.

I mejlet framgår att Saeed Khatibzadeh benämner flera av IEI-deltagarna som ”våra vänner” i ett mejl till sin chef.

Tre ytterligare allvarliga kritikpunkter mot Parsi förtjänar att uppmärksammas. För det första var han verksam i den ideella föreningen European Iran Research Group (EIRG), som han var med och grundade.

EIRG hade sitt säte i Lund, där Parsi också var verksam vid den tiden. Utredningen konstaterar att EIRG hade ”uttalade politiska syften” och bedrev opinionsbildning, bland annat med visionen om en stark relation mellan regimen i Iran och europeiska länder.

För det andra konstaterar utredningen att Rouzbeh Parsi ”haft förhållandevis lite att säga om den bekymmersamma utvecklingen i Iran”, inklusive brott mot mänskliga rättigheter, regimens repression och terror.

I stället har han fortsatt att förespråka lättnader i sanktionerna mot regimen och ifrågasatt att islamiska republiken är en ”fullödig diktatur” eller ett ”totalitärt system”.

För det tredje menar utredarna att Parsi tenderar att presentera sina egna uppfattningar om Iran som de enda giltiga, vilket inte är förenligt med det metodansvar som UI:s medarbetare omfattas av.

Mot denna bakgrund framstår anklagelserna och kritiken mot Rouzbeh Parsi som berättigad och välgrundad.

Samtidigt väcker utredningen frågor om varför vissa avgörande bevis, som diplomaters egna ord i e-postmeddelanden, inte ens nämns eller ges någon central plats i analysen.

Det är inte förenligt med syftet att skapa klarhet i en fråga som rör förtroende, integritet och påverkan i svensk offentlighet.

Arvin Khoshnood, statsvetare och Irankännare