Vänsterpartiet har sina rötter i revolutionär kommunism, där den demokratiska staten ska tas över med vapen och kommunismen ska införas med tvång. Man har dock på senare år försökt tvätta fasaden, tagit bort ordet ”kommunisterna” i partinamnet och framstå som ett normalt demokratiskt parti. Men under ytan finns samma idéer, bara i ny förpackning.

Nyligen skapades starka reaktioner av att Sveriges biståndsminister Benjamin Dousa bar en t-shirt med texten V=kommunister. Vänsterpartiets partisekreterare Maria Forsberg kommenterade det hela med att Dousa kommer med ett ”helt befängt påstående” som ”bidrar till ökad splittring”.

Men är det befängt att kalla en spade för en spade?

Läs även: Kritik mot Dousas ”V = kommunister”–tröja

Dagen till ära, första maj, den internationella arbetardagen då socialister, marxister och kommunister spänner på sig kängorna och marscherar under de blodröda fanorna. Budskapet nu som då handlar om att ”krossa kapitalismen” och ersätta det marknadssystem Sverige och resten av den utvecklade världen har. Där länder genom handel kan producera varor och sälja dem på en internationell marknad och på så sätt öka livskvalitén för sina medborgare.

Den kollektivistiska vänstern gillar inte marknadssystemet. De tror, felaktigt, att för att någon ska ha det bra så måste någon annan ha det dåligt. Att värdet i samhället är byggt genom att utnyttja arbetaren. Att det finns ett system för förtryck som tar sig många olika former: kapitalism, imperialism och rasism.

Denna världsbild är en vidareutveckling av Marx idéer om socialism och kommunism, där proletariatet har utvidgats till att inkludera kulturella, rasbiologiska, kroppsliga handikapp och könsuttryck.

I denna ideologi är nu inte bara kapitalisterna ”förtryckarna”. Det är även alla andra som gör rätt för sig, tar ansvar och når framgång. Den ultimata förtryckaren, den slutgiltiga bourgeoisien, är de som passar in i normen: de som har fungerande kroppar, de som är ”cis”, de som jobbar och som klarar sig själva. Deras funktioner och möjligheter står i kontrast mot dem som saknar dessa. Detta ses som en orättvis maktobalans, ett hierarkiskt system som måste ”utjämnas” med alla medel.

Genom denna objektivitetsförskjutning har den kollektiva vänstern fastnat i förlorarperspektivet och gjort sig själva till det ultimata offret. De kan inte längre skapa sin egna lycka, och deras olycka alltid beror på någon annan. De är fattiga för att någon annan i praktiken har stulit alla pengar.

Det är ett självvalt utanförskap, där istället för att försöka delta i samhället på ett produktivt sätt, sätter de sig på avbytarbänken och surar.

De ”nyamarxistiska” förklaringsmodellerna ger ett bekvämt frikort. Det är inte dig och din egna passivisering det är fel på, utan systemet. Så fort man krossar de hierarkiska maktsystemen så kommer allt magiskt bli bra och du vilja bli produktiv samhällsmedborgare. Men socialismen är inte social: Kapitalismen, eller marknadssystemet, är mycket mer social än socialismen någonsin var.

Marknaden bygger på frivilliga interaktioner. Varje transaktion kräver en överenskommelse, samarbete och ömsesidig nytta för båda parter. Du får ingenting om du inte erbjuder värde till någon annan. Det är konstant och fredlig samordning mellan individer.

Socialismen ersätter detta med tvång. Den frågar inte, den föreskriver. Den förlitar sig inte på överenskommelser, utan på lydnad. Den ”sociala” delen är inte människor som arbetar tillsammans, det är människor som tvingas in i ett arrangemang oavsett om de är överens eller inte.

Så det ena systemet fungerar på samtycke och samarbete. Det andra fungerar på tvång och kontroll. Socialismen är både antisocial och totalitär. Det finns ingen ”kollektivistisk värme”.

Vänsterpartiets idéer fungerar bara i opposition, då man kan lova vad som helst utan att någonsin behöva se sina idéer prövas och misslyckas. Att vänsterpartiets företrädare idag bär kostym innebär bara att de är kommunister i kostym. Gamla idéer, i ny förpackning.

Jonas Wahlin

Oberoende skribent