En rad skandaler, bland annat det så kallade ”Elsa-fallet”, visar på stora brister i hur staten hanterar barn och unga som far illa. Eller snarare påstås fara illa. Detta skriver Mikael Lundström.
När myndigheter inte förmår följa en av de mest grundläggande principerna i vår grundlag har de själva blivit ett hot mot rättsstaten.
Enligt regeringsformens första kapitel, nionde paragraf, ska all myndighetsutövning präglas av saklighet och objektivitet. Beslut ska vila på fakta, korrekt utredning och rättssäker bedömning – inte på antaganden, subjektiva tolkningar eller bristfälligt underlag. När denna princip åsidosätts undergrävs inte bara enskilda beslut, utan tilliten till hela systemet.
Nyligen har fallet ”Elsa” uppmärksammats i media (Sveriges Radio, Kaliber – ”Elsa får inte komma hem”). Enligt rapporteringen togs Elsa från sina föräldrar trots att det saknades tydliga och sakligt underbyggda skäl för ett så långtgående ingripande. Oavsett hur det enskilda ärendet slutligen bedöms illustrerar fallet ett allvarligt problem: när ingripanden med livsavgörande konsekvenser för barn och familjer inte vilar på objektivitet, transparens och fullständiga utredningar riskerar rättssäkerheten att sättas ur spel.
Elsa är inte ett isolerat fall. Det finns i dag tiotusentals barn och familjer som vittnar om liknande erfarenheter av socialtjänstens ingripanden. Adam-fallet (Uppdrag Granskning, ”Adam – omhändertagen på felaktiga grunder”) är ett av de mest uppmärksammade exemplen, där ett barn omhändertogs efter en utredning som i efterhand visade brister i saklighet och objektivitet, med bedömningar baserade på subjektiva tolkningar och ofullständigt underlag. Samma mönster har identifierats i flera andra ärenden, bland annat i Gällivare (extern granskning uppmärksammad av media, bland annat Sveriges Radio) och i Uppvidinge (Smålandsposten och Sveriges Radio), där externa granskningar bekräftat allvarliga brister i socialtjänstens utredningsarbete vid ingripanden med långtgående konsekvenser för barn och familjer.
Statens egen tillsyn visar att detta inte rör sig om enskilda misstag. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har i flera granskningar konstaterat återkommande brister i kommunernas handläggning av ärenden som rör barn och unga. I en riktad tillsyn av omplaceringar granskade IVO 26 socialnämnder, där samtliga utom en hade brister, främst när det gäller barns delaktighet och dokumentation (IVO, IVO kritiserar socialnämnder vid omplacering av barn, 2023).
I en nationell genomgång av 819 tillsynsärenden från 2017–2018 fann IVO brister i 67 procent av fallen, med återkommande problem kring utredningskvalitet, dokumentation och långa handläggningstider (IVO, Omfattande brister i kommunernas handläggning av ärenden som rör barn och unga, 2020).
Sammantaget visar tillsynen ett tydligt mönster: bristande saklighet och objektivitet förekommer i en majoritet av granskade ärenden och kommuner. Det rör sig inte om olyckliga undantag, utan om ett strukturellt problem.
När en myndighet med makt att skilja barn från sina föräldrar inte förmår leva upp till grundlagens krav är det inte längre en fråga om enskilda misstag. Det är ett systemfel. Därför måste socialtjänsten börja göra det som redan krävs enligt lag: utöva sin makt sakligt och objektivt. Lika självklart måste föräldrars klagomål på socialtjänstens arbete tas på allvar, utredas seriöst och bemötas med transparens och ansvar. Våra politiker måste inse allvaret och sluta bortförklara föräldrarnas klagomål med påståenden om desinformationskampanjer. Rättssäkerhet måste gälla i praktiken – särskilt när beslut kan förändra ett barns och en familjs liv för alltid.
Med förhoppning om ett rättssäkrare samhälle:
Mikael Lundström
