En tvåstatslösning har länge varit ett populärt alternativ för att lösa Israel-Palestina-konflikten. Men hur skulle det fungera i praktiken? Då detta blivit en inrikes valfråga har vi rätt att få svar, skriver Lars Källholm.
Media och sociala medier svämmar just nu över av utspel från både partier och debattörer som förespråkar en tvåstatslösning för att få slut på kriget mellan Israel och palestinierna. Det har för stunden blivit den politiskt korrekta linjen – men ofta landar det i tomma fraser utan förankring i verkligheten. Som varm luft på molnfri höjd.
En av de mest grundläggande frågorna – utöver det juridiska och territoriella – är denna:
Ska den islamistiska terrorsekten Hamas på något sätt få vara en del av en sådan lösning, eller inte?
Här går en tydlig moralisk skiljelinje. Och den måste synliggöras. Alla svenska partier bör därför klargöra: Accepterar de ett framtida Palestina där Hamas ingår, eller inte? Det handlar inte bara om utrikespolitik – detta har i högsta grad blivit en inrikespolitisk fråga.
Palestina har tyvärr blivit en valfråga inför nästa års riksdagsval. Partier försöker positionera sig där de tror att de kan plocka röster. För vänstersidan är det tydligt att stöd till Hamas, direkt eller indirekt, uppfattas som en potentiell röstmagnet. Och det gör saken ännu mer akut:
Vi väljare har rätt att få veta var varje parti står innan vi lägger vår röst. Inte efter.
Inget parti ska kunna säga A i valrörelsen och sedan göra en 180-gradersväng till B när makten väl är säkrad. För det här handlar inte om teknikaliteter – det handlar om grundläggande värderingar. Här måste det finnas en röd linje mellan gott och ont. Och den linjen måste vara tydlig, ärlig och hållbar.
Samtidigt är tiden knapp. Varje dag matas vi med ett offentligt narrativ där flera mediahus och våra statliga media – SR och SVT – aktivt verkar för att skapa sympatier för Hamas. FN, med António Guterres och Francesca Albanese i spetsen, går i samma spår. Och om opinionen börjar svänga kan det få konsekvenser långt bortom enskilda val. Då är det inte längre en fråga om partipolitik – då står själva det demokratiska samhället på spel. För om det gick så bra för Hamas kan det ge multipla både kända och okända konsekvenser. Det lär uppmuntra andra antidemokratiska krafter.
Och om det sker – ja, då behöver Sverige ingen Kulturkanon. För då är vi redan ”a failed state”. Vår historia, värderingar, kultur och demokrati kommer att vara borta.
Life goes on
Lars Källholm
