Sedan protesterna som följde Mahsa Jina Aminis död 2022 har vi – iranier i Sverige – konsekvent och med dokumentation krävt att den svenska regeringen ska agera mot den islamiska republiken.

Våra krav har varit tydliga och konsekventa:

• Terrorstämpla IRGC (Revolutionsgardet).

• Stäng Sveriges ambassad i Teheran.

• Utvisa den iranska regimens ambassadör och ompröva regimens diplomatiska närvaro i Sverige.

Trots detta har konkreta åtgärder uteblivit.

I januari gick Irans ambassadör i Sverige ut på plattformen X och använde religiöst laddad retorik som av många uppfattades som ett hot mot det svenska samhället. Det var inte en anonym extremist. Det var en officiell representant för en regim vars säkerhetsapparat är känd för hot, infiltration och våldsoperationer utanför sina egna gränser.

Reaktionen? Tystnad.

Ett säkerhetshot – inte en symbolfråga

Irans islamiska revolutionsgarde (IRGC) är inte en konventionell försvarsmakt. Organisationen har kopplats till:

• Stöd till väpnade extremistgrupper i Mellanöstern

• Planerade attentat i Europa

• Hot och kartläggning av dissidenter i exil

• Cyberoperationer och påverkanskampanjer

USA har redan terrorlistat IRGC. Inom EU pågår diskussioner. Säkerhetspolisen i flera europeiska länder har varnat för den iranska regimens aktiviteter.

Frågan är därför inte om hotet existerar.

Frågan är varför Sverige fortfarande tvekar.

Detta handlar inte om diplomatiska formaliteter.

Det handlar om nationell säkerhet.

Exiliranier lever med konsekvenserna

För oss som öppet förespråkar ett sekulärt och demokratiskt Iran är hotbilden konkret. Vi vet att regimens långa arm inte stannar vid Irans gränser.

SE ÄVEN: SD-politiker: Får hot från personer vid Irans ambassad

När en stat tillåter att en regim med dokumenterad historia av repression och internationell aggressivitet verkar fritt diplomatiskt, måste man samtidigt ta ansvar för riskerna.

Diplomati får inte bli legitimering

Diplomati är ibland nödvändig även med svåra regimer.

Men när en regim:

• systematiskt kränker mänskliga rättigheter

• slår ner folkliga protester

• hotar samhällen utanför sina egna gränser

då måste diplomatin ha tydliga gränser.

Att stänga en ambassad är inte symbolpolitik. Det är en säkerhetspolitisk markering. Att terrorstämpla IRGC är inte en känslomässig reaktion. Det är en konsekvens av dokumenterade handlingar.

Sverige måste välja

Sverige kan inte samtidigt säga sig stå på kvinnornas och frihetens sida i Iran – och samtidigt agera som om den islamiska republikens säkerhetsapparat är en normal diplomatisk aktör.

Det är dags att agera.

Det är dags att tydligt markera att hot mot vårt samhälle, våra medborgare och vår demokrati får konsekvenser.

Och kanske är den viktigaste frågan av alla denna:

När framtidens historieböcker skrivs – vill Sverige då stå på rätt sida av historien?

Mohammadreza Pakmehr

Kommunpolitiker (SD), Karlstad

Samhällsdebattör och engagerad för ett fritt och demokratiskt Iran