Megaproblemen inom äldreomsorgen och hemtjänsten breder ut sig som en tsunami. Det är som med skjutningarna och bomberna. Vecka efter vecka hör vi berättelser som känns tagna ur en skräckfilm – men det här är verklighet.

Det handlar om äldre som tvingas ligga i nedkissade och nedbajsade blöjor i upp till ett dygn. Som tvingas att bli knullkompis till någon ung, skäggig anställd man – vars svenska är så bristfällig att han ”trodde” att 87-åriga damen sagt ”ja” till sexet. Det handlar om äldre som inte fått duscha på flera veckor. Som matas med kattmat. Som inte varit utomhus på veckor eller månader.

Boskap och fångar har det bättre – för dem finns tydliga regler. Och blir de illa behandlade blir det ett jävla liv i media. Men när det gäller gamla människor – då är det plötsligt helt okej med kränkande särbehandling.

Inom hemtjänsten uteblir personal vid planerade besök – både dagtid och nattetid. Det förekommer att äldre hotas, filmas utan tillstånd, utsätts för missbrukande personal och i värsta fall våld. Listan kan göras ännu längre.

Hur fan kan det få fortsätta en enda dag till?

Hot, misshandel, våldtäkter och kränkningar mot äldre borde vara högsta prioritet – för DO, polisen, åklagare, regeringen, äldre- och socialförsäkringsministern, riksdagen och kommunpolitiker. Äldre är väl lika mycket en skyddsvärd grupp som Queer Queens (transvestiter)? Nej, rättare sagt – äldre är med sunt förnuft en betydligt viktigare grupp än Queer Queens. Nu exploderar väl woke-media och HBTQ+-rörelsen. Fine, det får jag ta.

(I Sverige så får man numera ställa grupp mot grupp. Något som vi inte tilläts under den okontrollerade massinvandringens dagar. Då sa de statsbärande partierna att man inte fick ställa grupp mot grupp… Men, politik går ju ut på att ställa grupp mot grupp).

Om någon påstår att äldrevården fungerar tillfredsställande och att ovanstående är ”six sigma events”, så är det lika korkat som att säga att Hamas är en välgörenhetsorganisation – eller att Hannibal Lecter var en innovativ kock som lagade kulinariska rätter.

Det vi ser är att vår etik och moral ruttnar. Ingen är och ingen tar ansvar! Och som med fiskar börjar ruttnandet i huvudet.

Politiker – på både riks- och kommunnivå – beter sig som om George Orwells 1984 vore en instruktionsbok. De ansvariga är inte ansvariga för något, och de är uppenbart olämpliga för sina uppgifter. Så långt har det gått. Och inget paradigmskifte är i sikte.

Vi lever i ett känslokallt samhälle. Där omtanke enbart gäller de grupper man själv tillhör, eller tjänar på – klaner, sekter, identiteter. Alla andra räknas inte längre. Svenska kyrkan är ett tydligt exempel: fokus ligger idag på klimat, migration, islam och Israel-Palestina-konflikten. Och självklart står Svenska kyrkan på ”palestiniernas” sida.

Samma sak gäller regeringen och riksdagen. De stora globala frågorna får mest uppmärksamhet: EU, Nato, Ryssland, Trump, Ungern, klimatet samt statliga bidrag. Ämnen utan tydliga svar. Ofta rena följetonger. Nästan som bara underhållning. Frågor där ingen förväntar sig någon konkret lösning. Som att ”sätta tryck” på Hamas.

Och de frågor som faktiskt går att mäta – som arbetslöshet, tillväxt, elprisernas kaos och ojämlikhet, köpkraft och äldreomsorg – sopas undan. Där regeringen och kommunerna misslyckas, där viftar man i stället med något annat. Strategin är tydlig: rikta folks blickar mot känsloladdade, luddiga frågor.

Vi bevittnar ett skådespel, där hela riksdagen är delaktig i att bevara status quo. För det tjänar de själva på. ”Vi bråkar lite utåt – men bakom kulisserna kliar jag din rygg och du kliar min”. Allt för makten. Allt för vår trygghet. Allt för ”what’s in it for me.”

Det är precis som med någon fondförvaltare i mängden som återigen ska förklara sitt dåliga förvaltningsresultat. ”Jaså, du tycker inte att resultatet motsvarar dina förväntningar, okey. Men nu ska du veta att jag står väl förberedd för framtiden. Lita på mig”.

Så vad återstår för oss? Att samla på sig sömntabletter och en flaska whiskey? Som alternativ till att behöva uppleva helvetet inom hemtjänsten och på ett svenskt ålderdomshem.

Life goes on. (Ett tag till).

Lars Källholm