Det som Paul Holmgren skriver i Bulletin om Storbritannien är inget isolerat fenomen. Det är ett symptom på en djupgående kris som breder ut sig över hela Västeuropa: klyftan mellan medborgarnas vardagliga verklighet och den lögnaktiga bild som etablerade medier, myndigheter och politiker envist upprätthåller.

Se bara Keir Starmer, Ursula von der Leyen, Emmanuel Macron och deras likar här i Sverige och övriga Europas socialistklubb.

I Sverige har denna klyfta blivit katastrofal. Under decennier har en ansvarslös och expansiv migrations- och integrationspolitik drivits utan minsta hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna. Resultatet är brutalt synligt: organiserad gängkriminalitet, regelbundna sprängningar, skjutningar, våldtäkter mot svenska flickor och pensionärer samt systematiska förnedringsrån mot svenska barn och ungdomar – brott där offrets svenska identitet allt oftare utgör en del av motivet. Detta är inte slump. Det är en direkt följd av förlorad kontroll.

I flera områden har klanliknande nätverk och informella maktstrukturer tagit över. Vi har idag ett växande antal erkända utanförskapsområden där inga eller knappt några svenskar längre bor. Där har statens auktoritet ersatts av parallella samhällsstrukturer. Kommunerna sätter upp vägskyltar på arabiska som ett symboliskt kapitulationstecken – ett tydligt bevis på att svenska inte längre är det självklara språket i hela landet.

Men detta är i sig inget nytt. Det akuta är hur svenskarna väljer att ta till sig nyheter. Alltför många fortsätter passivt att lita på mainstreammedias nedtonade rapportering och manipulerade opinionsmätningar. Istället för att själva söka fakta från alternativa svenska och utländska källor som vågar berätta sanningen, klamrar de sig fast vid den bekväma och filtrerade verklighetsbilden.

Detta kollektiva självbedrägeri skapar en cirkulär lögn. Media vet detta. Det mänskliga psyket fungerar så: man vågar inte sticka ut, utan väljer den enklaste vägen och förlitar sig på det bekanta. Även när magkänslan skriker att något är fel. För när man går i affären, åker tåg eller är ute en kväll i stan känner man inte längre igen sitt eget land. Man är minoritet i storstäderna. De som bor på landsbygden och av hävd röstar rött har ofta ännu inte upplevt det – men tro mig, det kommer.

Samma folkliga underström som i Storbritannien finns nu även i Sverige. Om några månader är det val. Om inte tillräckligt många svenskar då samlar mod, tar på sig ryggraden och röstar för en kraftfull högerkursändring riskerar vi att falla ner i ett avgrundsdjupt hål som i praktiken blir omöjligt att ta oss ur. Det Sverige som en gång byggdes på tillit, trygghet, sammanhållning och fungerande institutioner kommer att vara förlorat för alltid.

Frågan är inte längre om det finns missnöje. Frågan är hur mycket värre det ska bli innan svenskarna äntligen säger stopp. Frågan är när svenskarna ska gå ut på gator och torg, som britterna nu gör, för att utkräva det tjänstemannaansvar som nuvarande regering så gärna skryter om att införa. Någon måste ta ansvar för Sveriges förfall de senaste trettio åren.

Fredrik Svensson

Samhällsdebattör och observatör