I går fylldes Londons gator återigen av enorma människomassor under manifestationen ”Unite the Kingdom”, en rörelse som redan förra året samlade ett mycket stort folkligt stöd och som i år vuxit ytterligare i takt med att allt fler britter upplever att deras vardag förändrats på ett sätt som påverkar trygghet, sammanhållning och tilliten till det egna samhället. Människor reste från hela Storbritannien därför att de ville uttrycka frustration över kriminalitet, våld, social splittring och ett politiskt klimat där stora delar av etablissemanget enligt deras uppfattning konsekvent vägrar att ta deras oro på allvar.

Det handlar alltså om en av de största folkliga manifestationerna i Storbritannien under året, där vanliga människor öppet beskriver hur deras bostadsområden förändrats, hur tryggheten minskat och hur de känner att samhällsutvecklingen rör sig i en riktning som allt färre längre känner igen sig i. Många av dem upplever dessutom att varje försök att lyfta dessa frågor snabbt möts av etiketteringar och misstänkliggöranden istället för seriös debatt.

Vad får svenska tittare höra om detta? Nästan ingenting.

SVT och TV4 väljer återigen att lägga minimalt fokus på en utveckling som i praktiken formar hela Europas politiska framtid, samtidigt som sändningarna fylls av långa inslag om Fröken Snusks stämband och hennes placering i Melodifestivalen. Där sitter alltså svenska nyhetsredaktioner och presenterar detta som relevant innehåll för allmänheten medan hundratusentals människor samtidigt demonstrerar i Europas största huvudstäder därför att de upplever att deras länder förändrats i grunden.

Det är just denna märkliga prioritering som allt fler människor reagerar på, därför att den skapar en känsla av att stora delar av medievärlden tappat kontakten med vanliga människors verklighet och istället fastnat i ett självförstärkande narrativ där vissa frågor ständigt lyfts fram medan andra hålls på avstånd från kamerorna.

Vanliga människor ser nämligen utvecklingen med egna ögon. De ser förändringen i sina bostadsområden, de hör samtalen på arbetsplatserna, de följer internationella medier och de märker mycket väl vilka frågor som engagerar människor ute i Europa. Därför växer också frustrationen när svenska public service-kanaler väljer att behandla tittarna som om de främst vore intresserade av kändisskvaller och underhållningsinslag samtidigt som några av vår tids största samhällsförändringar nästan försvinner ur rapporteringen.

Det handlar i grunden om förtroende. Public service finansieras av skattebetalare därför att uppdraget ska vara att granska makten, spegla samhället och ge människor en rättvis bild av de opinioner och konflikter som formar vår tid. När enorma folkliga manifestationer reduceras till tystnad samtidigt som nöjesstoff ges oproportionerligt stort utrymme uppstår en känsla av att medierna inte längre prioriterar verkligheten så som människor själva upplever den.

Samtidigt fortsätter utvecklingen ute i Europa med full kraft, och människor märker allt tydligare skillnaden mellan det samhälle de själva lever i och den bild som presenteras i tv-rutan. Därför faller också förtroendet för traditionella medier i många västländer, eftersom allt fler människor upplever att rapporteringen blivit selektiv, filtrerad och präglad av en vilja att skydda vissa narrativ snarare än att fullt ut beskriva verkligheten sådan människor faktiskt upplever den i sin vardag.

Det är just därför manifestationer som Unite the Kingdom växer sig större för varje år, och det är därför människor i allt större utsträckning söker sig bort från traditionella medier för att själva försöka förstå vad som händer med Europa, med samhällena omkring dem och med den framtid som deras barn ska växa upp i.