Svensk media i allmänhet och SVT och SR i synnerhet uppvisar en tydlig partiskhet. Man väljer vad som är sant utifrån vad som är bekvämt och i enlighet med de egna åsikterna. De som inte delar dessa åsikter fördöms som dumma, onda eller galna. Varför, frågar sig Leif Kullberg, kan man inte låta folk tänka själva?
Svenska medier har sina tydliga och hårt färgade preferenser. När Ungern för ett tag sedan genomförde ekonomiska ersättningar för att öka det inhemska barnafödandet så var kritiken massiv och gällde allt från att prioritera nationalism till att slippa immigration från tredje världen. När Finland nyligen ekonomiskt ville prioritera inhemska förstföderskor under 30 år så nämndes det bara lite i förbifarten och helt utan kritik. Det är uppenbarligen skillnad på om det är ett grannland eller Orbáns avskyvärda Ungern som premierar barnafödande.
Kanske är det bara avundsjuka från svensk mainstream media för att ungrarna inte behöver vara rädda för att röra sig fritt i samhället, eller saknar avancerad gängkriminalitet kopplad till massinvandring från Mellanöstern, eller för att Ungern har haft och fortsätter att ha ett betydligt större flyktingmottagande från Ukraina.
På samma sätt har svenska medier förlöjligat USA:s republikaner för deras tro att presidentvalet 2020 avgjordes av fusk och felaktigheter, men när den EU-vänliga oppositionen efter valet i Georgien anför samma resonemang så stöds det av svensk media.
På samma sätt väljer SVT och SR ibland att vara högst resonliga och förlåtande när det gäller sina medarbetare, där vissa (läs Stina Wollter) erbjuds egna program trots tydligt antisemitiska uttalanden, medan andra kastas ut från studion för rådet att köpa sex
i Danmark.
Svensk skattefinansierad media sysslar inte med neutral journalistik, utan har snarare ett uppfostringssyfte där alla ska dela samma vänsterfavoriserade åsikter om allt från identitetspolitik till Gaza och Ukrainakonflikten.
Leif Kullberg
