När nu vapenvila – om än bräcklig – råder i kriget mellan Israel och Hizbollah, vill jag kort belysa det hat, fanatism och den våldsmekanism som styr Mellanöstern. Områdets motsättningar är svårförståeliga för västerlänningar, men de påverkar oss även i Sverige.

Invandrare, som kanske under decennier verkat i vårt demokratiska land med allt vad det innebär av tolerans, frihet och solida värdegrunder, ställs inför identitetsproblem då de möter vad 250 år av upplysning försett oss med. Denna upplysning har inte förunnats arabländerna.

Orsaken står att finna i den uppfostran som tidigt format de som bor i dessa länder, på samma sätt som vi svenskar formats av vår uppväxt. Islams ideologi baseras på utanförskap, och har ett stort mått av patologisk avundsjuka, som under 1500 år exkluderat dem från den judisk-kristna gemenskapen. Islam kidnappade de två monoteistiska ideologiernas teologi, historia och portalfigurer och marknadsförde dessa som sprungna ur islam, och predikade att bara islam förkunnade den rätta läran.

Människor som uppmuntras till tolerans, respekt för oliktänkande och uppmanas att ta hänsyn till socioekonomiska orsaker till folks handlande, lever i en helt annan värld än de som fostrats i att det bara finns en sanning och anser allt annat som ett angrepp på denna enda sanningen.

Detta svart-vita förhållningssätt präglar radikala islamister. De är fostrade till att förtrycka oliktänkande och agerar utifrån plikten att sprida den enda sanningen, och hävdar att judar är “Allahs fiender, ättlingar till apor och grisar” (Al-Azhar Sheikh Muhammad Sayyid Tantawi, högst rankade prästen i den sunnimuslimska världen, 2002).

Det vore väl i och för sig acceptabelt om de bara fortsatte med denna ideologiska övertygelse enbart i sina hemländer. Men problem uppstår när man inte frigör sig från dylika förtryckarideologier då man tar plats i västerlandets offentliga rum.

Det blir än värre om okunniga västerlänningar feltolkar signalerna från invandrande radikala islamister. Godtrogna människor som lägger andra kulturers problem på sig själva lider i många fall av en känsla av skuld och otillräcklighet inför historiska skeenden. Detta manifesteras i fientlighet mot jaget och en oförmåga att se helande utvecklingsmöjligheter i nutid.

I sin bok ”Med skuldkänslan som drivkraft” (Timbro 2017, ny upplaga i år) och denna artikel ger David Andersson många exempel på svenskar som lastat världens elände på sina axlar. Ett exempel är Staffan Beckman, som 1969 inledde boken Palestina och Israel med orden: ”Vi vita människor är avskyvärda, och vi blir alltmer motbjudande för varje år.” På samma vis utropade Jan Myrdal år 1967 att “Israel är ett redskap för Wall Street och den internationella monopolkapitalismen”. Olof Lagercrantz skrev 1987 ”Den vita rasens högmod och den vita färgens gynnade ställning i politik och kultur har förvridit våra huvuden.”

Självhatet bland en del av västerlandets kulturelit mot framför allt Israel togs välvilligt emot av islamister.

Tongivande socialdemokrater följde dock den skuldbetyngda elitens anti-judiska uttryck med helt annan strategi. Omedvetna(?) om att islamism är demokratins motsats har socialdemokratin sedan 1970-talet värvat muslimska röster.

Kristna judehatare, som Sigbert Axelson och etikprofessorn (!) Carl-Henrik Grenholm, såg möjlighet att ideologiskt utnyttja marxismen och anamma islamsk subversiv ersättningsteologi.

De hävdade i tidningen Broderskap och i annat studiematerial att den judiska staten stred mot Bibelns profetior. ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja”. (Broderskap nr 10, 1971).

Med ökad muslimsk invandring var det bara en tidsfråga innan de som ansåg sig representera muslimer tog kontakt med Socialdemokraterna:

”Efter valet 1994 tog Sveriges muslimska råd/SMR kontakt med socialdemokraterna för att markera sin vilja att öka delaktigheten i det svenska samhället och söka vägar för att få Sveriges muslimer mer aktiva i svenskt samhällsliv och politik... Det är viktigt för framtiden att religionens roll blir tydligare i politiska livet.” (Broderskapsrörelsens rapport 4/99).

Detta borde ha hissat varningsflaggan hos övertygade socialister och demokrater. Men så icke.

Oförmågan hos en del av västvärldens politiker och tunga opinionsbildare att förstå islams grundläggande krav att vara aktiv part i det offentliga politiska rummet har låtit islam växa sig stark. Radikala islamister anser sig nu vara så starka att de offentligt på gator och torg skränar ut sitt hat och skändar västerlandets demokratiska värden, genom att ogenerat kräva folkmord på judar och staten Israels utplåning. I deras koppel går skuldtyngda västerlänningars felriktade humanism, som fördömer Israels folkrättsliga försvarskrig mot islamistiska terrorregimer som Hamas, Hizbollah och Iran.

Skuldtyngda västerlänningar hade förmodligen agerat annorlunda om Israel inte haft ett effektivt luftförsvar som till stora delar räddat Israel från nästintill utplåning det senaste året, då mer än 20 000 raketer skjutits mot Israel. Kanske hade dagens Palestinaaktivister då kallat på världssamfundets hjälp för att stödja Israel mot urskillningslöst bombardemang och folkmord?

Men Israel och världens judar har tillsammans med goda människor och statschefer runt om i världen lyckats överleva. Men det var nära. Israels innovativa attack genom personsökare och walkie-talkies sprängningar banade väg för Hizbollahs förstörelse.

Israel har lärt sig läxan och sätter än mindre idag än före 7 oktober tilltron till Västerlandets demokratier, som besudlats av radikala islamister och som en del politiker i Väst ger plats åt i det offentliga rummet. Uttrycket “Shame on you!” har aldrig varit mer befogat!

Richard Conricus
Författare och samhällsdebattör