När Kubas ambassadör mötte svensk vänster kretsade allt kring USA:s embargo – medan varken politiska fångar, avsaknaden av fria val eller militärens ekonomiska maktgrepp nämndes, skriver Carlos M. Estefanía.
När Kubas nye ambassadör i Sverige, Raúl Delgado Concepción, nyligen deltog i ett offentligt samtal arrangerat av Svensk-kubanska föreningen och ABF i Stockholm, kretsade diskussionen kring det amerikanska embargot. Skribenten Carlos M. Estefanía var inte på plats – men menar att själva inramningen av mötet säger nog.
Det är ett välbekant mönster. När Kuba diskuteras i delar av den europeiska vänstern pekas Washington ut som den skyldige. Embargot blir förklaringen till allt. Det som däremot sällan diskuteras är vad som samtidigt händer inne i Kuba självt.
Regimen i Havanna genomför just nu några av de mest långtgående ekonomiska förändringarna sedan revolutionen: kommuner ges större handlingsutrymme, statliga företag ökad autonomi och exilkubaner uppmanas att investera. Ransoneringsboken fasas ut, ministerier slås samman och kryptovalutor tillåts i vissa transaktioner. Reformer som för några år sedan hade beskrivits som ideologiskt otänkbara.
Men politiska friheter har inte tillkommit. Inga fria val. Ingen fri press. Samvetsfångar sitter fortfarande bakom lås och bom. Och den verkliga makten – GAESA, militärens ekonomiska konglomerat – är fortsatt helt orörd.
Det är här den svenska vänsterns Kuba-romantik kolliderar med verkligheten. Samtidigt som man försvarar den kubanska revolutionen har den kubanska staten själv börjat överge delar av den ekonomiska modell som länge lyftes fram som socialismens kärna. Vad som kvarstår är i allt högre grad en militärdominerad statskapitalism.
Även Washington förtjänar kritik.
Men ansvaret stannar inte i Havanna – eller hos svenska organisationer som fortfarande betraktar Kuba genom 1970-talets glasögon. Även amerikanska beslutsfattare har förskjutit fokus: från kubansk frihet till migrationskontroll. Så länge emigrationen hålls nere verkar många vara beredda att acceptera nästan vilken politisk lösning som helst.
Rapporter om informella kontakter mellan amerikanska företrädare och den nya generationen inom den kubanska maktapparaten förstärker bilden. Signalen är oroande: om stabilitet kan garanteras kanske demokrati inte längre är ett krav – utan en förhandlingsfråga.
För dem som lämnat Kuba men fortfarande bryr sig om de kvarvarande är det en bitter insikt. Den kubanska friheten riskerar återigen att hamna längst ned på dagordningen – för att det är bekvämare så, både i Stockholm och i Washington.
Men för kubanerna handlar frågan fortfarande om något mycket enklare: rätten att leva som fria människor i sitt eget land.
Carlos M. Estefanía
