Vänstern har länge och högljutt fört den antirasistiska kampen, ofta även när det inte ens funnits någon rasism att kämpa mot. Men nu när den rasistiska antisemitismen blommar upp så är vänstern tyst. Kan de ha att göra på att man inte länge tjänar på att höja rösten? Detta undrar Nima Rostami, advokat och samhällsdebattör.
Varför håller inte längre socialdemokrater, kommunister och liberaler minnesstund för Kristallnatten? Denna slapphet borde stå i direkt motsats till deras påstått antirasistiska värderingar.
Under många år har vänsterkrafter och relativister hävdat att de för kampen mot rasism och för mänskliga rättigheter, men deras agerande i detta sammanhang talar ett annat språk. Det blir allt tydligare att deras engagemang ofta har använts som ett politiskt verktyg för att motarbeta andra grupper, främst högern och patrioter, snarare än att driva en konsekvent antirasistisk politik.
I både Sverige och andra delar av Västeuropa ser vi nu en utveckling där muslimska förorter växer fram, områden där en parallell kultur och samhällsstruktur håller på att etableras, och där en del grupper tydligt vägrar att identifiera sig med västerländska värderingar. I vissa av dessa områden har demografin förändrats till den muslimska befolkningens fördel. Den rådande kulturen i dessa parallellsamhällen präglas ofta av starkt antisemitiska idéer, samtidigt som det finns en uttalad vilja att eliminera staten Israel och att islamisera de områden där man bosatt sig.
Islam är för många inte bara en religion utan en politisk ideologi, där liv och samhälle styrs av religiösa föreskrifter som ses som gudomliga påbud. Denna ideologi har en stark förankring i vissa av de här gruppernas livsstil och handlar om mer än tro – ideologin rör också makt, kontroll och en övertygelse om att Allah har förutbestämt världens gång.
Det är uppenbart att denna form av islamisering – eller kulturell och politisk erövring – har fått möjlighet att växa fram inom ramarna för de västerländska demokratierna, särskilt i Sverige och Europa. Men när rätt tidpunkt infinner sig kommer dessa grupper, genom hot, våld och skrämseltaktik, försöka tvinga igenom sin dominans och totalitära vision. Detta ser vi inte minst i samband med upplopp och oroligheter i flera europeiska städer, inte minst i Sverige. Ett exempel på detta inträffade natten mellan den 7 och 8 november i Amsterdam, där många unga, arga muslimer – utan rädsla för polismakten – jagade israeliska fotbollssupportrar. Detta illustrerar en oroande utveckling.
Sammanfattningsvis: när vänster- och liberalpolitiker inte längre uppmärksammar eller minns Kristallnatten, trots sina påståenden om att stå upp mot alla former av förföljelse och rasism, innebär detta att deras engagemang i dessa frågor är selektivt och själviskt. Den upplysta delen av befolkningen överger i allt högre utsträckning deras ideologi och hyckleri.
Nima Rostami
Advokat och samhällsdebattör
