En del kallar kända högerprofiler för troll, medan motsvarigheten på vänstern kallas influensers. Nyhetssajten Riks döps till trollfabrik, medan AiP Media beskrivs som seriös samhällsbevakning. Båda producerar politiskt vinklat innehåll. Logiken får den som ser den förklara.

Jag följer ibland en av vänsterns största Facebook-satiriker med drygt 125 000 följare. Formatet är alltid detsamma: en glasögonprydd man lyfter något som högern gjort och konstaterar att högern är dum. ”Högern sänker bensinpriset när det är varmt – rösta inte på idioter.” ”De vill utvisa fler invandrare – högerfolk är rasister.” Det är tunn satir. Bra satir använder ironi, överdrift och förlöjligande för att blotta hyckleri och maktmissbruk. Här handlar det mest om att markera att den som inte tycker som vänstern är intellektuellt och moraliskt underlägsen.

Visst, ibland dyker det upp försök till mer konkreta exempel – som att det minsann var en kriminell med på Jimmie Åkessons bröllop för två år sedan. Men sådana exempel blir snabbt gamla och tystnar fort. Kommentarsfälten under inläggen bekräftar bilden tydligare än något annat. Medan högerkommentarer ofta försöker peka på motsägelser, dominerar på vänstersidan en enda refräng: ”Ja, högern är verkligen dum.” Det slående är hur väl detta speglar en bredare vänsterretorik. ”Högern är dum” tycks vara det centrala – och ibland enda – argumentet.

Till skillnad från detta använder högerns mer framgångsrika profiler, som Henrik Jönsson och Hanif Bali, ofta fakta, statistik och konkreta exempel. De har också haft rikligt med material de senaste åren. Vänstern predikar god ton, men SD och M är två partier av tre som toppar listorna över partier vars politiker utsätts för hot och trakasserier. Man varnade högljutt för trollfabriker tills det kom fram att Socialdemokraterna själva finansierat liknande verksamhet via AiP Media. Feministiska röster talar om patriarkala strukturer och kvinnoförtryck, men försvarar samtidigt bärandet av hijab – ett plagg många ser som just ett uttryck för kvinnors underordning. Man varnar för hot mot demokratin från högern, samtidigt som rapporter kommer om gängkriminell infiltration i Socialdemokraterna. Och när högern föreslår stram migrationspolitik är det rasism, men när samma politik kommer från Socialdemokraterna är det plötsligt ansvarstagande och något man ”alltid” varit för.

Den största ironin är ändå att just arbetare och invandrare lämnar vänstern i allt större utsträckning – det parti som säger sig stå för just dessa gruppers intressen mot rasism och orättvisor.

Vänsterns ”satir” handlar sällan om att vinna nya väljare. Den verkar främst fylla ett behov hos den egna gruppen: en daglig påminnelse om att ”vi är de goda, de andra är de onda”. Det är inte satir. Det är terapi.

Birger Salt