Två dockor hänger i snaror, klädda i koncentrationslägeruniformer med fångnummer och davidsstjärnor fastsydda på bröstet. Under galgarna sitter personer insvepta i palestinasjalar. Runtomkring står palestinska flaggor. Över scenen hänger en skylt:

“Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord.”

Installationen, arrangerad av Facebookgruppen “Umeå för Palestina”, presenterades som performancekonst. Men det krävs ingen större analytisk förmåga för att förstå vad som faktiskt sker: Förintelsen relativiseras.

Judiska symboler används för att driva ett nutidspolitiskt narrativ. Antisemitism paketeras som aktivism – och tas emot med total medial likgiltighet.

Om tystnaden talar – då är detta ett vrål

Tänk om detta istället skett under en demonstration med högersymbolik. Tänk om det hängts dockor föreställande turkiska ledare, med nationalistisk rekvisita. Tänk om det varit en Erdoğan-docka, eller en demonstration mot islamism? Hade SVT, TV4, Expo och övriga mediebolag varit tysta då? Hade de negligerat det som ett “konstnärligt uttryck”?

Självklart inte.

Då hade mediedreven dragit igång innan första dockan lämnat marken. Alla varningar om hot mot demokratin, om “normalisering av hat”, om “radikalisering”, hade ekat i etern. Men när det är Palestinaaktivister? Då är det plötsligt svårt att rapportera. Då blir det “komplext”. Då hänvisas till “kontext”.

Offret har bytt sida – i mediernas värld

Det här är ett mönster vi sett förut. När hatet kommer från rätt håll på den politiska skalan, då får det passera. När minoriteter som annars åtnjuter skydd och medkänsla i samhällsdebatten själva agerar fördomsfullt eller aggressivt – då tystnar rapporteringen. Det är inte journalistik. Det är aktivism genom selektiv nyhetsförmedling.

Det är också ett svek mot det judiska folket. Sverige har genomgått en oroande förskjutning där judars trygghet ständigt får vika för en bredare, mer politiskt korrekt lojalitet till så kallad “antirasism”. Judiska föreningar attackeras. Judiska ungdomar trakasseras. Och när antisemitism nu till och med sker i Förintelsens estetik, med symboler direkt hämtade från Auschwitz – då viker medierna undan.

Det är inte bara ynkligt. Det är farligt.

Sverige måste välja – moral eller feghet

Det är hög tid att sluta prata om dubbelmoral och istället kalla saker vid sitt rätta namn. Vi lever i ett medialt landskap där vissa grupper får frisedel att tänja på alla gränser – och andra döms ut på förhand oavsett vad de gör. Det här är inte balans. Det är kapitulation.

Umeå har visat oss något. Inte bara om antisemitismens nya språkdräkt – utan om mediernas totala frånvaro av ryggrad.

Vi behöver inte fler iscensatta provokationer för att förstå det. Vi behöver en ny medial verklighet där journalistik är just det: journalistik. Inte ursäktande aktivism.

Det börjar med att någon vågar säga det uppenbara:

Det som visades i Umeå var antisemitism. Och Sveriges medier teg.

Lars Ört