Han har sitt ursprung i Irak och är homosexuell. Hans fru vet ingenting. De har ett barn tillsammans, men fler än så vägrar han att skaffa. Fru och barn var inget han önskade, men det förväntades av honom och han vill inte väcka misstänksamhet. Han lever i ett skenäktenskap, ett liv byggt på lögner. När han är hemma spelar han rollen som make och far. Han är ofta på jobb, långt från familj och släkt, och där kan han tillfälligt andas och någorlunda vara sig själv.

Hon är en lesbisk kvinna med rötter i Somalia. Hon har aldrig haft ett förhållande i det öppna. Hon döljer sina meddelanden och håller koll på vilka som ser henne på torget eller i stan, i ständig rädsla för att bli avslöjad. Hon är orolig för att hon en dag kommer att pressas till att gifta sig med en man, dela hans säng och tvingas bära deras barn. Hon har övervägt att flytta till en annan stad och bryta med familjen, men hon vågar inte. Om sanningen kommer fram så riskerar hon att utsättas för våld, tvångsäktenskap, eller ännu värre.

Det här är två människor jag känner. De finns mitt ibland oss i Sverige 2025, och de är inte ensamma. Så varför syns de aldrig i prideparaden? Varför är deras verklighet inte centrum för HBTQ-rörelsens kamp?

När pride firas idag är det mest ett glittrigt spektakel. En reklamfest där företag tävlar om vem som har flest regnbågsflaggor i skyltfönstret och politiker får en chans att marknadsföra sig själva och sitt parti. Myndigheter och organisationer delar ut HBTQ-certifikat och skriver policies. Politiker håller pliktskyldiga tal om kärlek och mångfald. Visst är det ju bra att rättigheter har vunnits, men för vem och vilka?

Pride uppstod ur desperation och ilska. År 1969, efter Stonewallupproret i New York gick HBT-personer ut på gatorna för att göra uppror mot polisens trakasserier. Det var farligt. De riskerade allt. Det var en kamp på liv och död.

Idag har den rörelsen blivit lat och saknar mod. Människor från samma rörelse springer idag på möten, skriver rapporter, kämpar för könsneutrala toaletter, HR-policies och rätten att vara utklädda och läsa sagor på bibliotek. Samtidigt finns det många människor i vårt land som fortfarande lever i rädsla för att ens existera.

Vad hjälper det mina vänner att en konsultbyrå i innerstan hissar regnbågsflaggan? Vad hjälper det att en myndighet blir HBTQ-certifierad? Ingenting. Det förändrar inte deras tillvaro.

Sanningen är att de som fortfarande är mest utsatta, ofta med invandrarbakgrund, och som ofta lever under hedersförtryck, är lämnade åt sitt öde. Det är jobbigt att ta i. Det är för laddat och för politiskt känsligt. Hellre ett tryggt seminarium om inkluderande språkbruk än att agera mot våld, tystnad och svek. Men då har vi glömt varför Pride finns.

Pride grundades av människor som ställde sig i skottlinjen och tog risker. Vad vi ser idag är istället en rörelse som slår in öppna dörrar medan andra fortfarande står ensamma i mörkret och fryser.

Ska man kalla sig en rörelse för allas lika värde så krävs det mer än att festa i färgglada peruker. Det krävs att man står upp för dem som fortfarande tvingas leva i tystnad. Att man talar obekväma sanningar och vågar konfrontera hederskultur, religiöst förtryck och utanförskap - även när det kostar. För just nu är det inte staten som förtrycker mina vänner.

Mosa Mazroui-Sebdani

Systemutvecklare och debattör

Följ Mosa på X HÄR.