I Sveriges Radios Sommar onsdagen den 17 juli berättade lyssnarnas sommarvärd Alva Sparrevik om hur hennes lillebror misshandlades och hamnade på sjukhus medvetslös. Han vaknade inte upp ur sin medvetslöshet. Läkarna konstaterade att hans hjärnskador var så allvarliga att han aldrig mer skulle kunna leva ett normalt liv, inte ens ett onormalt liv. De apparater som höll hans liv i gång stängdes av i familjens närvaro.

Alvas lyssnare fick även ta del av vad som utspelade sig under rättegången (38 min in). Den slutar med att den skyldige för dödsmisshandeln får ett straff om 10 månader ungdomsövervakning, som innebär utegångsförbud på helger! Detta på grund av att den skyldige bara var 15 år!

Han visar inga tecken på ånger under rättegången utan förefaller helt oberörd. Att han efter tio månader skulle vara ofarlig för sin omgivning verkar inte troligt. Han borde hållas inlåst tills man känner sig rimligt säker på att han inte längre utgör en fara för andra. Vilket troligtvis tar mer än tio månader.

Var finns paradigmskuftet? Det tycks som om inget har hänt vad gäller straffutmätning.

Varför ställs inte föräldrarna till svars? Förldrar måste ha ett ansvar för att fostra och sedan hålla sina barn i tukt och förmaning. Om föräldrarna/vårdnadshavarna inte sköter den uppgiften borde få ta den fulla konsekvensen av brott som den som ännu inte fyllt 18 och blivit myndig begår. Det vill säga ett långt fängelsestraff. Alternativt borde hela familjen utvisas, om föräldrarna inte är födda i Sverige samt fråntas sitt svenska medborgarskap, om det utfärdats sedan de anlände till Sverige.

Ett sådant straff skulle uppfylla kraven på det utlovade paradigmskiftet. Men det kanske är så att Sverige inte får införa sådana straff. Genom att tanklöst och utan tillräckligt förutseende ha skrivit under internationella konventioner såsom till exempel barnkonventionen, har vi förlorat handlingsfrihet. Även medlemskapet i EU har drastiskt minskat vår handlingsfrihet. Men att utlova ett paradigmskifte som man inte får genomföra är att då att föra väljarna bakom ljuset.

Man kan misstänka att det funnits tydliga varningstecken på antisocialt beteende kopplade till den 15-åriga gärningsmannen. Fanns det inte myndigheter som borde reagerat och vidtagit åtgärder? Många frågor och inga svar. Kanske det finns svar men det ska man inte vara säker på. Om alltför mycket information kommer ut kan det ju spela invandringskritiska krafter i händerna (läs SD).

Eller var gärningsmannen en blåögd lintott? Sådan information har nog programansvarig på Sveriges Radio sett till att den inte kommer fram i programmet. Det är information som lyssnarna bör och vill få ta del av.

För några år sedan överfölls, våldtogs och misshandlades Luna.

Hennes liv gick att rädda men inte många av de förmågor som gör livet värt att leva. Överfallet på Luna vittnar om myndigheternas ansvarslöshet och om allvarliga problem i Myndighetssverige. Fallet tyder även på en ansvarslöshet i den rådande intressekonflikten kring migrationspolitiken.

Tove Lifvendahl, SvD:s ledarredaktör, skrev under rubriken ”Vi behöver en Lex Luna” om den horribla händelsen med nioåriga Luna i Skellefteå. ”En liten flicka (Luna) som nu är tio år har berövats förmågan att tala och att röra sina armar. Hon kan inte äta själv. Hennes kropp är inte längre hennes. Hon sitter i en specialbyggd rullstol, får medicin mot epilepsi och har spastiska rörelser. Hon hemsöks av oro och ångestattacker.”

Så sent som i somras var hon nio år och full av liv och levnadslust. Hon sjöng, dansade och cyklade, lekte med sin lillasyster, drömde om att bli youtuber och fick åka till Stockholm och gå på Gröna Lund. Men så kom den 7 juli.

En 15-åring överföll henne på vägen hem från fritids. Hon släpades in i skogen och utsattes för grovt sexuellt våld. När ambulanspersonal till slut kom på plats befann hon sig i ett livshotande tillstånd, bland annat på grund av försök till strypning. I elva dagar fick hon hållas nedsövd. Skadorna på hjärnan är irreversibla.

15-åringen ha dömts till rättspsykiatrisk vård, med särskild utskrivningsprövning, för både grov våldtäkt mot barn och mordförsök. Myndigheter som borde ha gjort något har varit oförmögna att klara det. Vad som inte tas upp, och som är den viktigaste frågan, är varför den här familjen alls befinner sig i Sverige. En detalj som inte fanns med var antal barn i ”familjen” med ”frånvarande” pappa.

Detta är viktig information då invandringspolitiken är i centrum för debatten. Å ena sidan de som vill ha totalstopp och å andra de som inte accepterar totalstopp utan vill tillåta ”kvotflyktingar” med flera. En mamma med barn (kanske många) från Etiopien låter som ett kvotflyktingfall. Om det förhåller sig så har de som motsätter sig totalstopp ett stort ansvar för det skedda.

Utöver det ohyggliga som Luna och hennes nära och kära utsatts för så innebär beslutet att släppa in familjen betydande offentliga utgifter. Den etiopiska mamman till den femtonårige sonen och hennes barn lever och kommer sannolikt att leva länge på bidrag. Sonens ”elevassistent” i skolan är en kostnad på många hundra tusen extra per år.

Rättspsykiatrisk vård som sonen dömts till kostar antagligen någon miljon per år (vanligt fängelse kostar enligt uppgift 3 000 kronor per dygn, rättspsykiatrisk vård är sannolikt dyrare). Till detta kommer allt som behövs för att sköta och vårda Luna.

Myndigheternas förmåga respektive oförmåga att hantera problematiska fall var inte okänd och borde ha resulterat i att individer inte släpps in i landet om man inte har garantier för att de kommer att sköta sig, försörja sig och vara förmögna och villiga att integrera sig. I andra sammanhang brukar politiker tala om nolltolerans, ett koncept som i detta fall har sin givna plats.

Medierna har ett stort ansvar för det skedda genom en undermålig rapportering om sakförhållanden och som präglats av att man ägnat sig åt att beteckna de som ifrågasatt den förda politiken etiketten ”främlingsfientlig” och/eller ”högerextremistisk” i stället för att ställa dem som har tillåtit och fortsätter att tillåta invandring i landet mot väggen. ”De som inte såg det komma och/eller de som var naiva.”

Hade detta skett i näringslivet hade bolagsstämman inte beviljat ansvarsfrihet och de ansvariga stämts på skadestånd. I den offentliga sektorn har tjänstemannaansvaret avskaffats och de ansvariga seglar bekymmersfritt vidare till nya välbetalda uppdrag.

Bengt Holmgren

Vice ordförande

Medborgarrättsrörelsen i Sverige