Centerpartiet har producerat en mindre lyckad video och detta verkar få även borgerliga debattörer att försvara LAS. Låt oss därför studera LAS, och även ”lön enligt kollektivavtal” mer i detalj för att se vad effekterna faktiskt är.
För det första måste man ta till sig hur marknadsekonomin, basen för svenskt och allt annat välstånd, fungerar med avseende på arbetsmarknaden. Då jag har data från ett par böcker av Zylberberg och Cahuc för Frankrike utgår jag från dessa.
Frankrike är ett land med drygt 67 miljoner invånare. Varje arbetsdag förstörs där omkring 10 000 arbetstillfällen, vilket kanske låter skrämmande. Å andra sidan tillkommer varje arbetsdag omkring 10 000 andra arbetstillfällen. Med 230 arbetsdagar per år förstörs och skapas alltså omkring 2,3 miljoner jobb per år. Detta är dock bara början.
Varje dag lämnar omkring 30 000 personer sina arbeten, och varje arbetsdag finner omkring 30 000 personer andra arbeten. Beroende på hur mycket dubbel bokföring det är i dessa siffror så är omsättningen mellan omkring 6,9 och 9,2 miljoner arbeten per år. Om vi delar med omkring 6,5 får vi att omsättningen i Sverige bör vara mellan 1 och 1,5 miljoner arbeten per år.
I en marknadsekonomi med fri avtalsrätt, alltså bland annat ingen LAS, ingen lön enligt kollektivavtal och inga minimilöner, finns det i stort sett ett obegränsat antal potentiella arbetstillfällen, säkert hundra miljoner tjänster i Sverige. Miljoner verkliga och potentiella arbetsgivare konkurrerar med varandra om att anställa sju–åtta miljoner svenskar i arbetsför ålder.
Johan Norberg ger ett pedagogiskt exempel. Var och en av oss kan oftast här och nu hitta två arbeten i våra liv, som att reparera huset, bygga om, fixa trädgården, måla om lägenheten, städa, hämta barnen från dagis, köra dem till hockeyträningen, handla åt oss, och så vidare. Bara detta ger omkring 15 miljoner potentiella extra arbeten.
Vi har nästan aldrig råd, men potentiellt finns arbetena där. Av dessa säg 100 miljoner potentiella arbetstillfällen som finns i Sverige så besätts, med fri avtalsrätt, endast de som arbetsgivarna, i konkurrens med andra arbetsgivare har råd med.
Med fri avtalsrätt blir det därför heller ingen arbetslöshet, annat än tillfälligt (om inte landet, som Sverige idag, för annan skadlig politik, se nedan). Gamla, unga, nyanlända, erfarna, oerfarna hittar alltid ett jobb i en ekonomi med fri avtalsrätt. Kanske inte ens drömjobb, för det får man sällan, men blir man illa behandlad så finns det dussintals andra arbetsgivare att gå till.
Men någon fri avtalsrätt har vi inte längre i Sverige. För att studera effekterna av vad vi i stället har lägger vi först till ”lön enligt kollektivavtal” (i Sverige) och minimilöner i andra länder. Därmed försvinner nästan alla potentiella arbeten och miljoner verkliga sådana. ”Lön enligt kollektivavtal” ligger nämligen alltid så pass högt att det knappt blir arbeten till alla. ”Knappt” därför att lönen förhandlas fram till att bli nästan på pricken vad ”arbetsmarknaden”, det vill säga alla existerande företag och alla som redan har arbete, kan bära.
Många som arbetar förlorar dessutom sina jobb på grund av detta höga, artificiella löneläge, lika för alla, även om de inte kan koppla uppsägningen, eller att företaget går i konkurs, till lön enligt kollektivavtal.
Vår glesbygd är bland annat till stor del avfolkad på grund av lön enligt kollektivavtal. Lönerna sätts efter vad som gäller i storstäderna och i våra industristäder, där arbetsgivarna har tillgång till en blandning av mer och bättre kapital, som bättre maskiner, lägre transportkostnader, större enheter med mera.
Bor man i Sollefteå, där en stor villa med rejäl tomt kostar kring en miljon, och man kan gå till jobbet, så skulle man kunna acceptera en betydligt lägre lön och ändå leva mycket bättre än i Stockholm. Lön enligt kollektivavtal gör detta ofta omöjligt.
Sedan lägger vi till ”anställningstrygghet” som LAS. Detta gör det mycket dyrt att avskeda någon, både vad beträffar vederlag och den arbetstid det krävs för att gå igenom processen. LAS skyddar den som redan har jobb, och vars löneläge inte är för högt på grund av ”lön enligt kollektivavtal”.
Vad skulle problemet vara med trygga anställningar? Vårt välstånd beror och kommer alltid att bero av att vi har en fungerande marknadsekonomi. Om vi gjorde om Sverige till ett Nordkorea eller Sovjet så skulle alla kunna garanteras ”ett jobb” till kostnaden av svältlöner och allmän misär. (Förutsatt att det som i Sovjet fuskas i en massiv omfattning. Med rent centralstyre så dör alla.)
Men i en marknadsekonomi kan inte allas arbeten garanteras. Om säg två tredjedelar i Sverige har fast anställning, garanterade av LAS, så har en tredjedel det inte. Det är då dessa personer som ensamma får vara ”flexibla” och får dela på de 1 till 1,5 miljoner bytena av arbeten varje år.
Därav att vi i Sverige har timanställningar, korttidskontrakt, provanställningar och in-LAS-ningar, ofta av kompisar, något som sker mer eller mindre öppet (bland annat på våra högskolor och universitet).
Vidare, på grund av LAS och lön enligt kollektivavtal, är varje fast anställning en chansning för en arbetsgivare. Unga, nyanlända, gamla, personer med lite udda arbetslivserfarenhet sorteras bort. Nästan all ofrivillig arbetslöshet i Sverige, förutom den tillfälliga som när ett företag går i konkurs, och den frivilliga när man byter jobb, existerar på grund av LAS och lön enligt kollektivavtal.
En stor andel av den ofrivilliga arbetslöshet som skulle bli kvar beror av den planekonomiska halvmesyr som är svensk bostadspolitik. På grund av den har vi oerhört dyra bostäder som det ändå är långa köer till.
Tillsammans med reavinstbeskattningen vid försäljningen av en bostad gör bostadspolitiken att det är mycket svårt och/eller kostsamt att flytta dit jobb finns. Lyckligtvis har Sverige inte korvpolitik för då skulle vi på samma vis ha korvköer.
Sverige har också en enorm konsultbransch som existerar på grund av LAS. På storföretag kan en fjärdedel eller en tredjedel av tjänstemännen vara konsulter. Som konsulter omfattas de inte av LAS utan åker ut omedelbart vid varje neddragning, och tas in igen (om man hittar dem och de inte redan bytt jobb) när det går bättre.
En mycket stor andel av svenska företags kunskaper sitter idag i huvudena på personer som inte är anställda.
Som avslutning: Om någon ”Britt-Marie” arbetar väl så behåller hon som regel sitt jobb i ett Sverige med fri avtalsrätt.
Eftersom hon är äldre är hon vanligen oerhört mycket mer erfaren och får mycket högre lön än en ung tjej som just gått ut universitetet, gymnasiet eller högstadiet. Och skulle hon förlora jobbet, vilket alltid kan hända i ett fritt samhälle, så hittar hon lätt ett nytt. Återigen, kanske inte sitt drömjobb, för få av oss hittar det, men ett ordentligt arbete till god lön.
Erik Lidström är tekn. dr, författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.
