Mänskliga utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet. Denna klimatpåverkan ger en negativ effekt på mänskligt liv på planeten. Att minska utsläppen är kostsamt men nödvändigt. Vi i EU och Sverige måste vara med och ta vårt ansvar för detta.

EU har i det syftet antagit ett paket av lagar som i ett globalt perspektiv är mycket krävande. EU:s huvudmål är att nettoutsläppen av växthusgaser skall minska med minst 55 procent till 2030, jämfört med 1990, och att EU skall uppnå klimatneutralitet 2050 samt nettonegativa utsläpp därefter. EU:s lagstiftning ställer dock olika krav på olika EU-länder. Denna artikel avser att visa att kraven på Sverige är oproportionerligt stora.

Koldioxid är den i sammanhanget mest betydelsefulla växthusgasen. Det är dock inte den enda. Klimateffekten av en viss mängd av någon annan växthusgas, exempelvis metan, kan räknas om till att motsvara en viss mängd koldioxid. Man talar då om koldioxidekvivalenter. Nedan kommer utsläpp av växthusgaser mätt som koldioxidekvivalenter mestadels att benämnas som utsläpp, kort och gott.

I tillägg till utsläpp av växthusgaser så förkommer också motsatsen, det vill säga upptag och inlagring av koldioxid, inte minst i växande skog. Givet detta kan man beräkna nettoutsläpp som utsläpp minus inlagring. Om inlagringen är lika stor som utsläppen så talar man om klimatneutralitet. Nettonegativa utsläpp uppnås om inlagringen är större än utsläppen.

EU:s andel av de globala utsläppen av växthusgaser minskade från 15,2 procent år 1990 till 7,3 procent år 2021. Under denna 30-årsperiod har således EU:s andel av de globala utsläppen mer än halverats. Detta är ett resultat både av betydligt minskade utsläpp i EU och markant ökade utsläpp i resten av världen.

För år 2022 var de svenska utsläppen av växthusgaser 45 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Detta motsvarar drygt en procent av EU:s totala utsläpp. Räknat per innevånare blir det 4,3 ton per svensk. Tillsammans med Malta som har lika stora utsläpp räknat per person är detta klart lägst bland EU:s länder. Sveriges utsläpp per person är vidare just under hälften av motsvarande för Tyskland, och en bit över hälften av genomsnittet för hela EU. De totala svenska utsläppen utgör mindre än 1 promille av de globala utsläppen.

Som framgår av EU:s mål om klimatneutralitet så är nettoutsläppen centrala, det vill säga utsläppen när man räknat bort inlagring. Tack vare stora skogsarealer blir Sveriges nettoutsläpp begränsade. Om man drar ifrån inlagringen i brukad skog och mark (LULUCF med EU:s akronym) som var 41 miljoner ton koldioxid 2022, så återstår svenska nettoutsläpp om 4 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Detta utgör lite drygt en promille av EU:s totala nettoutsläpp. Räknat per person så är svenskens nettoutsläpp solklart lägst av samtliga EU-länder, och endast 5 procent av genomsnittet per EU-invånare.

Uppgifterna om storleken på de europeiska utsläppen i förhållande till folkmängd som redovisats ovan är hämtade från Eurostat, det vill säga EU:s motsvarighet till Statistiska Centralbyrån. I skrivande stund är 2022 det senaste år för vilket Eurostat har uppgifter om utsläpp.

EU:s klimatlagstiftning är både omfattande och komplicerad. De delar av denna lagstiftning som berörs nedan är inhämtade från en ESO-rapport i ämnet. Lagstiftningen har tre huvuddelar; utsläppshandelsdirektivet; förordningen om ansvarsfördelning samt förordningen om ökad inlagring av koldioxid i brukad skog och mark.

Utsläppshandelssystemet reglerar utsläppen från drygt 10 000 större energi- och industrianläggningar. Utsläppsrätter delas dels ut gratis till vissa industrier, dels auktioneras de ut. Andelen som delas ut gratis kommer successivt att sjunka. Handeln med utsläppsrätter sker i ett enda, för EU övergripande, system. För varje ton koldioxid som släpps ut av de berörda verksamheterna måste en utsläppsrätt lämnas in till EU. Antalet utsläppsrätter som ges ut kommer successivt att trappas ner och utgivningen av utsläppsrätter upphör 2039. Därefter kommer nettoutsläpp av växthusgaser från de verksamheter som berörs av detta system således att vara förbjudna.

Den andra huvuddelen i EU:s lagstiftning benämns förordningen om ansvarsfördelning (på engelska Effort Sharing Regulation, med akronymen ESR). Här bestäms hur stora utsläpp som tillåts utanför utsläppshandelssystemet. De största bidragen till utsläppen som omfattas av ESR kommer från vägtransporter, från uppvärmning av bostäder och kommersiella lokaler, samt från jordbruket. Jordbrukets utsläpp består huvudsakligen av växthusgasen metan från boskapsskötsel och växthusgasen kvävedioxid som emanerar från kvävetillförsel till åkermark. Ungefär 60 procent av de samlade utsläppen i EU är relaterade till ESR-området.

Den sammanlagda tilldelningen av utsläpp inom ESR-området innebär en utsläppsminskning med 40 procent fram till 2030, jämfört med 2005. Här behandlas dock inte alla länder lika. Fem länder, bland dessa Sverige (samt Finland, Danmark. Tyskland och Luxemburg), ges en tilldelning för 2030 som motsvarar en utsläppsminskning om 50 procent jämfört med 2005. För jordbruket anses det mycket svårt att inom ramen för befintlig produktion minska utsläppen av växthusgaser. Kvarstår att åstadkomma minskningar framför allt inom vägtransporter och uppvärmning av bostäder och lokaler.

När det gäller utsläpp inom uppvärmning hade Sverige nått långt redan 2005. Om man jämför med EU:s basår som nämndes ovan, 1990, så hade de svenska utsläppen från uppvärmning redan 2005 minskat med mer än 60 procent. Motsvarande för hela EU var en minskning på 6 procent. Både Sverige och EU totalt ökade utsläppen från vägtrafik mellan 1990 och 2005. Med utgångspunkt i 2005 så finns således för Sveriges del jämförelsevis lite att göra inom uppvärmning. Den utsläppsminskning som skall åstadkommas inom ESR-området måste för Sveriges del till övervägande del härröra från vägtransporter.

Att kraven på minskning av utsläppen som länderna åläggs inom ESR-området varierar är relaterat till BNP per capita. Förhållandevis rika länder får högre krav på minskning och vice versa för förhållandevis fattiga länder. Detta kan ses som rimligt. Å andra sidan är Sverige i ett europeiskt perspektiv ett glest befolkat land med kallt klimat, vilket i sig medför ett större behov av energi för både uppvärmning och transporter. Och trots att Sverige redan kommit mycket långt i omställningen inom uppvärmning skall vi nu tvingas snabba på den fortsatta omställningen inom ESR- området mer än genomsnittet i EU.

Det är ju också så att när man genomför krävande förändringsåtgärder så börjar man där det är lättast (”low hanging fruit”). Detta medför att för Sverige återstår inom ESR- området de delar som är svåraste att åtgärda samtidigt som vi tillhör dem som fått den största pålagan. Utifrån det som redovisats skulle man kunna hävda att det hade varit rimligt med en förhållandevis låg pålaga inom ESR för Sverige eller åtminstone en pålaga i nivå med genomsnittet för EU.

Det tredje området i EU:s klimatpaket, inlagringsdirektivet, styr vilka krav EU ställer på medlemsländerna avseende inlagring av kol i brukad skog och mark. Då alla utsläpp inte kan elimineras är svensk skog, och givetvis även annan skog, av avgörande betydelse för att EU:s mål om klimatneutralitet skall kunna uppnås. Kravet på Sverige är att inlagringen av kol i skog och mark skall öka med nära 4 miljoner ton till 2030. Detta krav är problematiskt av flera skäl. Till att börja med är det faktiska utfallet beroende av faktorer som beslutsfattare på olika nivåer inte har någon kontroll över. Tillväxten i skogen och därmed inlagringen bestäms till inte obetydlig del av variationer i klimatförhållanden med mera.

Det enklaste sättet att på kort sikt öka inlagringen av kol i skogen är att minska avverkningen. På så sätt blir det kol som tagits upp genom tillväxten kvar i skogsbeståndet. Tar man ut tillväxten och exempelvis tillverkar papper återförs det inlagrade kolet tämligen snabbt till atmosfären. Sveriges skogsindustrier ser en risk för att eventuell minskad avverkning till följd av direktivet leder till att industrier slås ut. Man menar också att minskad tillgång till produkter med ursprung i svensk skog riskerar att leda till ökad avverkning någon annanstans, eller utbyte mot andra typer av produkter med sämre miljöegenskaper.

I den utsträckning som inlagringsdirektivet har en negativ effekt för skogsindustrin så får detta förstås större genomslag på ekonomin i länder där skogsindustrin har stor betydelse i egenskap av basindustri, exempelvis i Sverige och Finland.

Eftersom Sveriges nettoutsläpp 2022 var just 4 miljoner ton så innebär ett uppfyllande av inlagringsdirektivet att Sverige skulle bli klimatneutralt inom en nära framtid. Långt tidigare alltså än målet om klimatneutralitet för hela EU, det vill säga till 2050.

Man kunde argumentera att eftersom Sverige har vägen till klimatneutralitet via ökad inlagring utstakad så behöver vi i stort sett inte minska våra utsläpp ytterligare. Fast att vi skulle kunna fortsätta att släppa ut växthusgaser som om inget hänt bara för att vi begåvats med mycket skog är knappast rimligt. Å andra sidan kan man ifrågasätta om det är rimligt att låta inlagringsdirektivet lägga en jämförelsevis stor belastning på svensk ekonomi genom att en av våra basindustrier kan komma att drabbas. Sveriges betydelsefulla bidrag till EU:s mål om klimatneutralitet riskerar alltså att i sig bli en belastning på Sveriges ekonomi.

Sverige har alltså EU:s lägsta utsläpp av växthusgaser. Detta är ett resultat av både ansvarsfulla åtgärder och goda förutsättningar. Exempelvis har Sverige idag till största del eliminerat fossila bränslen inom uppvärmning. Vår elproduktion är också i allt väsentligt fossilfri genom utbyggd kärnkraft, vindkraft och vattenkraft. Den senare kräver förstås särskilda geografiska förutsättningar.

Genom vår elkraftproduktion bidrar vi också med en betydande export av fossilfri el till andra EU-länder. Sverige bidrar också med stort inlagring av koldioxid i skog och mark. Denna inlagring förutsätter stora arealer skogsmark, men positiva bidrag från denna sektor kräver också ett ansvarsfullt hushållande och vårdande av de givna resurserna. Det finns flera EU-länder där skog och mark tvärtom ger upphov till utsläpp av koldioxid.

Trots Sveriges föredöme i klimathänseende innebär EU:s lagstiftning genom en kombination av krav inom både ESR och inlagring en jämförelsevis hög pålaga på oss. Kanske den högsta pålagan.

Hur har det blivit så? Kan det finnas en förklaring i hur Sveriges representanter i EU agerat i diskussioner och förhandlingar? Det vore inte helt förvånande om Sveriges representanter i EU både i form av politiker och tjänstemän från expertmyndigheter varit i mesta laget tillmötesgående. Det finns ju en mycket röststark opinion inom Sverige som menar att Sverige skall vara ett föregångsland och gärna ta på sig större pålagor än jämförbara länder.

Det finns dock inget rimligt skäl till detta. Idén att den svenska politiken skall ha som syfte att på något sätt rädda mänskligheten borde mönstras ut ur debatten. Eventuella extraordinära insatser från Sveriges sida kommer knappast leda till mätbara effekter på klimatet. Däremot skall vi i Sverige givetvis vara med och ta vår beskärda del av ansvaret för klimatet

EU:s klimatmål är i ett globalt perspektiv mycket ambitiösa. Möjligheten att nå de stadfästa målen har inte varit föremål för någon analys i denna text, men det är i sammanhanget svårt att helt och hållet förbigå denna fråga. Trots avsaknad av motivering genom en kvantitativ analys vill undertecknad ändå uttrycka tvivel på att EU:s klimatmål är möjliga att uppnå.

Jan Weiner

Civilingenjör i teknisk fysik. Idag pensionär. Tidigare statistiker vid Arbetsmiljöverket. Har där varit ansvarig för en del av Sveriges Officiella Statistik om arbetsmiljön. Har även omfattande forskningserfarenhet inom området arbetsmiljöepidemiologi.