Sverige har ett stort hål i rättssäkerheten – möjligheten att få resning efter fällande dom. Är det för att det svenska rättsväsendet aldrig gör några misstag? Knappast. Detta skriver Kada Karlsson från Mannaminne.
Sverige är en av världens mest utvecklade demokratier – men samtidigt ett av de länder där det är närmast omöjligt att få en felaktig dom omprövad. Mindre än 1 procent av alla resningsansökningar beviljas i Sverige. I Norge, där ett fristående resningsinstitut hanterar sådana ärenden, ligger siffran på cirka 18 procent. Skillnaden är inte att vi har färre rättsskandaler än Norge – utan systemets vilja att rätta till dem.
Ett särskilt allvarligt exempel på detta kan ses i hur sexualbrottsmål hanteras i Sverige efter införandet av samtyckeslagen. Många jurister, domare, nämndemän och till och med tidigare justitieministrar har varnat för att lagen riskerar att urholka oskuldspresumtionen, eftersom bevisbördan i praktiken hamnar på den anklagade.
Lyssna gärna på advokat Hanna Lindblom, som i ett aktuellt program beskriver detta med djup insikt. Hon lyfter fram hur rättsprocessen i dessa mål ofta går att likna vid en särlagstiftning, där den åtalade i praktiken är “körd” redan innan rättegången börjat – oavsett bevisläget. Den som döms, även om domen vilar på tveksam grund, har i dagens Sverige mycket små chanser till rättelse.
Och det är här det verkligt skrämmande börjar.
Vid Riksåklagarens kansli hanteras samtliga resningsyttranden av en enda person: Mats Svensson. Det är alltså han som skriver RÅ:s svar till Högsta domstolen i samtliga resningsärenden – även i fall med livsavgörande betydelse.
Det allvarliga är att Mats Svensson inte bara handlägger – han driver en rättslinje. Enligt flera advokater och rättsfall spelar det ingen roll hur stark bevisning som läggs fram: hans yttranden är nästan alltid negativa. De bygger på en tolkning där i princip ingenting anses vara “nya omständigheter” i rättslig mening, även när det handlar om ny teknisk bevisning, tidigare okända vittnen eller motsägelser i domarna. HD följer i sin tur ofta RÅ:s yttrande, vilket innebär att en enda tjänsteman i praktiken har makt att stänga dörren för rättelse.
Detta är inte rättssäkert. Det är inte förenligt med demokratins grundprinciper. Och det är direkt farligt i ett samhälle som samtidigt ser en ökning av komplexa, känsloladdade rättsfall där osäker bevisning ändå leder till fällande domar.
För den som drabbas innebär detta inte bara en dom – utan livslångt utanförskap, misstro och trauma. Att bli anklagad för ett så vidrigt brott som våldtäkt, särskilt mot någon närstående, är förödande. Många förlorar sin sociala trygghet, vänner, sitt arbete, sin hälsa. Och även om det finns ny bevisning som pekar på oskuld – vägrar staten att ens titta på den.
En person berättar:
“Hur mycket motbevisning jag än har, vänder sig svenska staten ryggen till mot mig och inte ens kollar på min ansökan. Detta har tärt något så otroligt på mig. Jag känner mig bara så fruktansvärt maktlös och uppgiven över alltihop.”
Detta är inte bara ett enskilt fall – det är en systemkollaps. Rättsstaten fungerar inte när ett enda kontor, en enda individ, har tolkningsföreträde i så livsavgörande frågor. Sverige behöver ett oberoende resningsorgan, likt det norska, där juridiken styrs av objektivitet, inte av personlig övertygelse eller intern kultur på ett kansli.
Frågan är: Vill vi leva i ett samhälle som det nuvarande? Ett där rättsstaten säger sig finnas för alla – men i praktiken stänger dörren för de som mest behöver den?
För en dag kan det vara din vän, din bror, din dotter som drabbas. Och då är det för sent.
Kada Karlsson
Nätverket Mannaminne
