Justitieombudsmannen (JO) är idag en myndighet med högt självförtroende men låg verkshöjd. Ämbetet inrättades enligt 1809 års regeringsform, för att utöva tillsyn över den offentliga förvaltningen. Frågan är om myndigheten ens behövs idag?

JO är konstitutionellt självständig och har både ett utredande och ett tillsynsutövande ansvar. JO också straffrättsliga befogenheter, och får dessutom skriva av ärenden utan att ange skälen till varför myndigheten anser att ärendet ska läggas ner. Sammantaget innebär det att myndigheten har tilldelats ett mycket stort förtroende från riksdagen.

Dagens JO-statistik, till skillnad från förr, framhäver att det finns ett behov av att revitalisera någon form av ett konstitutionellt kontrollorgan. Detta också eftersom statistiken idag visar att JO har avskrivit sig sin ursprungliga roll.

Skattebetalarna får betala mer för JO trots dalande siffror

Under 2024 inkom drygt 11 500 klagomål till JO, vilket är en ökning med drygt 1200 klagomål, från det föregående året. Endast 224 av de inkommande klagomålen 2024 ledde till kritik, vilket motsvarar cirka 2 procent.

Drygt en sjättedel av JO:s kritik riktades mot Kriminalvården. En stor andel av kritiken gentemot kommunala myndigheter består i kritik gällande utlämnande av allmänna handlingar, vilket förvisso är en viktig del av handlingsoffentligheten men inte enbart den brist som är förekommande inom kommunala förvaltningar.

Enligt JO:s hemsida ska 5 till 10 procent av alla de klagomål som kommer in till myndigheten leda till kritik. JO kommer idag inte i närheten ens upp till de mål som myndigheten själv har satt upp. Även om ärendemängden in till JO ökar, visar statistik att JO:s benägenhet att utreda och rikta kritik har minskat markant. Trots det belönas JO med ökade årliga anslag, från 130 miljoner kronor (2024) till 134 miljoner kronor (2025), enligt regeringens budgetproposition.

JO kan väcka åtal för tjänstefel – men gör det aldrig

Enligt lag har JO möjlighet att väcka åtal mot befattningshavare inom offentliga förvaltningar, som misstänks ha begått brott i tjänst. Däremot har åtalsinstrumentet inte utnyttjats av JO på något decennium. Det saknas också möjlighet att granska JO:s passivitet och anledningen till att JO inte använder åtalsinstrumentet, eftersom JO kan lägga ner ärenden utan att ange anledningen till det. Det är tydligt att JO inte klarar av att nå upp till lagstiftarens vilja med att använda åtalsinstrumentet, se exempelvis JO-beslut 2447-2008. Detta innebär att statens sammantagna ansvarsutkrävande rörande brottet tjänstefel, nästintill blir juridiskt overksam, med tanke på att även Åklagarmyndigheten ofta väljer att lägga ned förundersökningar rörande tjänstefelsbrottet, utan tillräcklig antecknad och offentliggjord anledning till nedläggningsbeslutet. Med i beaktande finns även det att ribban för brottet tjänstefel sänktes år 1989, genom att lagen sedan dess även omfattar rekvisitet, oaktsamhet.

Omfattande problem inom kommunala förvaltningar – inget för JO

Statistiken tydliggör att JO mestadels riktar kritik åt statliga myndigheter. När det gäller kommunala myndigheter, tycks JO blunda för de mångtalet förekommande bristerna inom kommunala förvaltningar, vilket får anses utgöra ett konstitutionellt underskott. Det finns exempel på beslut inom kommuner som fattas utan kompetens, behörighet och befogenhet, och där rättssäkerhetsprinciper får stå tillbaka för godtyckliga ärendehanteringar, beslut fattade av anonyma personer, eller myndigheter som inte följer domstolsbeslut. Detta är exempel på brister inom kommunala förvaltningar som JO inte uppvisar något intresse för. Varför det förhåller sig så, går inte att spåra eftersom JO inte behöver ange anledningen till det. Trots frågor vill ingen hos JO ställa upp på någon intervju gällande detta.

Det nya normala i JO:s klagomålsstatistik

Myndigheter som inte följer domstolsbeslut, myndigheter som förhindrar utlämnande av allmänna handlingar, myndigheter som fattar anonyma beslut, myndigheter som gör oproportionerliga sekretessbedömningar, eller förhindrar överklagande, är exempel på återkommande brister, som vid utredning till tillsyns skulle kunna avslöja flera andra adekvata brister hos myndigheter, men som alltså, av okänd anledning, arkiveras av JO.

Undantag – media gör skillnad på JO:s ärendehantering

Ett undantag tycks vara av avgörande vikt för JO:s förmåga av att hantera ärenden, och det är ärenden som får medial uppmärksamhet. Till skillnad från JO:s normala ärendehandläggning och passivitet, har JO i de fall som belysts av betydande media, visat förmåga till snabb ärendehandläggning, snabbt utredningsförfarande och beslutsfattande. Ett exempel på det är det i media uppmärksammade fallet med en före detta landshövding. Det i sig väcker frågor om likabehandling och objektivitet inom ärendebedömningen och tillsynen inom JO.

Ingen skyldighet att följa JO:s kritik

Problemen inom den svenska offentliga förvaltningen är strukturella, eftersom JO:s uttalanden och kritik saknar rättsverkan. Myndigheter är heller inte skyldiga att rätta sig efter JO:s kritik, och i avsaknad av sanktionsmöjlighet blir JO:s tillsyn reducerad till opinionsbildning med juridisk fernissa. Det undergräver allmänhetens förtroende för rättsstaten och kan i förlängningen försvaga respekten för offentliga institutioner.

Riksdagen behöver rycka in – helst igår

Att skydda rättsstaten kräver mer än allmänna påminnelser om rättsregler. Det kräver att tillsynsmyndigheter faktiskt agerar, när det behövs, med de medel som krävs. JO har vissa av dessa verktyg, men vill däremot inte använda dem, utan att någon kan kontrollera anledningen till det.

Den mängd av klagomål som väller in till JO indikerar att svensk förvaltning inte fungerar felfritt, och 134 miljoner kan anses utgöra omfattande skattemedel, för en myndighet som inte vill utreda 98 procent av de ärenden som inkommer till den, utan helst av allt vill arbeta med arkivering av klagomål.

Deniz Eryilmaz

Juridik- och rättsskribent