Då Sverige belönar arbetslöshet och straffar arbete ska vi inte förvånas när folk väljer arbetslöshet. Men i slutändan är systemet ohållbart. Vi behöver en ny moralisk grund för vårt samhälle. Detta skriver Lars Ört.
Sverige har blivit ett land där arbete förlorat sin mening. I stället för att bygga ett samhälle på flit, ansvar och självförsörjning har vi skapat en välfärdsstat där bidragsberoende blivit en livsstil. Det är inte bara ohållbart – det är djupt orättvist mot de som varje dag gör rätt för sig.
När Socialdemokraterna talar om “allas rätt till välfärd”, glömmer de att välfärden inte är en naturlag. Den bygger på att tillräckligt många arbetar, betalar skatt och drar lasset. Men vad händer när alltför många åker snålskjuts?
I dagens Sverige kan en familj med låg eller ingen arbetsinkomst leva gott på bidrag – i vissa fall bättre än en arbetande låginkomsttagare. Det är ingen slump att det finns stadsdelar där försörjningsstöd, barnbidrag och bostadsbidrag är vanligare än lön. I vissa kommuner når självförsörjningsgraden knappt över 50 procent – och i vissa grupper, som bland utrikes födda kvinnor, är det ännu lägre.
Detta är inte ett misslyckande, det är ett systemfel. Vi har skapat ett samhälle där det blivit rationellt att inte jobba – och där ansvarslöshet belönas. Samtidigt får den som arbetar se allt större delar av lönen försvinna i skatt för att finansiera ett ständigt växande bidragssystem.
Vi har gått från “gör din plikt, kräv din rätt” till “kräv din rätt – punkt”.
Det måste få ett slut. Inga bidrag utan motprestation. Klarar man inte språket? Då är SFI obligatoriskt varje dag. Vill man inte arbeta? Då ska man heller inte få ta del av andras slit. Danmark har infört tydliga krav och sett positiva resultat. I Sverige är vi fortfarande rädda för att ställa krav – vi vill inte anklagas för kallsinnighet.
Men låt oss vara tydliga: självklart ska de som är sjuka och inte kan arbeta få ersättning. Det är just det vår välfärd är till för – att skydda den som verkligen behöver stöd. Att allt fler i dag utförsäkras trots sjukdom är fruktansvärt för de drabbade, och helt orimligt i ett rättvist samhälle. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: att hjälpa dem som inte kan – och ställa krav på dem som faktiskt kan men inte vill.
Vad är egentligen mer kallt än att låta människor leva i permanent utanförskap utan framtid? Vad är mer cyniskt än att låta nästa generation växa upp i ett system där arbete inte spelar någon roll?
Nu när valet närmar sig står Sverige inför ett vägskäl. Ska vi fortsätta att vara ett land där passivitet belönas, eller ska vi återgå till att premiera arbete, ansvar och integration?
Det handlar inte bara om politik. Det handlar om vilken moral vi vill att samhället ska vila på.
Det är dags att byta kurs – innan det är för sent.
