Regnbågsflaggan syns överallt. Varför? Det går ingen större nöd på HBTQ-personer. Det är billig godhetssignalering, ett försök att framstå som god utan att göra gott, skriver Fredrik Josefsson från Kristna värdepartiet.
Många frågar sig varför HBTQ har seglat upp som en central fråga i alla områden. Vården och skolan fungerar inte, människor blir utbrända och lider av psykisk ohälsa, barn växer upp utan sina föräldrar, offentlig sektor korrumperas, och otrygghet och droger breder ut sig – men det är HBTQ vi måste ta ställning för.
Detta utan att det empiriskt kan beläggas att det gör någon nytta. Kan vi hitta homosexuella som säger att ”tack vare alla Prideflaggor överallt så mår jag mycket bättre”? Jag ställer mig den frågan varje gång jag går in på Malmö Stadsbibliotek och möts av en gigantisk regnbågsflagga. Gör det någon nytta för någon, annat än att biblioteket känner sig duktigt?
I många fall verkar propagandan till och med göra mer skada än nytta. Det som kallas könsbekräftande vård kan, som SVT-dokumentären Tranståget visat, leda till permanenta skador på barn. Pojken ”Leo”, som Tranståget fokuserade på, har efter sin behandling fått så skört skelett att han tvingas ligga i sängen större delen av dagarna.
Jag föreslår att första anledningen att det pushas är för det ger en möjlighet för yngre att hitta en identitet. De kan vara en del av HBTQ, och det är något som de kan känna en trygghet i, eftersom det inte får lov att kritiseras. HBTQ kan ena alla de som känner att de inte passar in, så som ungdomsrörelser alltid gjort.
Men att det finns intresse underifrån förklarar inte varför det pushas ovanifrån. Här föreslår jag att den främsta anledningen är att det inte finns någon som drar politisk eller ekonomisk skada av det.
Att vara för HBTQ har blivit ett sätt för en nyliberal höger att positionera sig på det godas sida, för individers frihet. Vänstern kan å sin sida skyffla in HBTQ i kategorin ”historiskt diskriminerad grupp”, där kvinnor, samer och mörkhyade ingår. Det är ett viktigt behov som vänstern har för att stärka sin identitet. De måste se sig som underdogs, i opposition mot en höger som kan utmålas som ”de med makt” – som förtryckare av ett eller annat slag.
Vi såg denna sammansmältningen av höger och vänster i invandringsfrågan. Den nyliberala högern upptäckte på 1980-talet att de kunde utmåla socialismen som de som bygger murar, och framställa sig själva för fri migration. Detta hade i sin tur en ekonomisk drivkraft: fri migration innebar att företag i västvärlden fick billig arbetskraft.
Det var svårt för vänstern att stå emot den nyliberala rörelsen. När TV och tidningar fylldes med beskrivningar över stackars flyktingar kunde inte vänstern säga att de ville stänga gränser.
Samma utveckling skedde när det kom till HBTQ. För den nyliberala högern erbjöd det billiga pluspoäng att säga sig vara för det. Vänstern kunde då inte säga sig vara emot.
Att vara för HBTQ kostar inte nyliberaler något. Många andra politiska frågor finns det fördelar och nackdelar med. Flyktingpolitik, kriminalpolitik och skattepolitik är exempel på områden där en grupps intressen går ut över en annan grupp. Företag vill inte ta ställning i sådana områden. Men en Pride-flagga har inte den effekten – åtminstone inte i västvärlden.
Vill man hårdra det kan man säga att den nyliberala högern bara bryr sig om att tjäna pengar. De har inga värderingar. Att säga sig vara för HBTQ kan vara ett sätt för företagare att anställa kompetent personal. Inom IT finns exempelvis många biologiska män som identifierar sig som kvinnor, och i underhållningsindustrin har det alltid funnits många homosexuella.
Det demokratiska samhället spär måhända också på utvecklingen. Redan Platon skrev på 400-talet f.Kr. att törsten för frihet i en demokrati leder till att människor slutar lyda andra auktoriteter än de som de känner för. Detta kan i vårt samhälle översättas till att när det blir möjligt att få specialbehandling och uppmärksamhet genom att kalla sig HBTQ, då kommer andelen som kallar sig HBTQ att öka, och kraven för tolerans att öka, i en ständigt stegrande spiral.
Så långt systemet. På en individnivå kan Pride förklaras av att det lätt för människor att visa sig på ”rätt” sida. Man behöver bara vifta med en flagga. Det är sådan aktivism som folk helst vill ägna sig åt. Att lägga tid på att lyssna på en person, att på riktigt engagera sig, att stötta eller uppmuntra, kräver tid eller pengar. Att sätta upp en flagga går däremot lätt. Det är kanske därför som HBTQ-aktivismen är så stor i Sverige, eftersom svenskar inte vill behöva engagera sig i andra människor. (Något Lars Trägårdh beskrev i ”Är svensken människa?”).
Här finner man också en annan viktig faktor, nämligen känslan av att vara med. Människor engagerar sig i massrörelser, inte för att de egentligen tror på saken, utan för att alla andra gör det. Att gå i ett stort tåg, att känna sig del i något större, är en härlig känsla. När flyktingaktivism inte kan ena ”de goda” längre, har de fått fokusera på Pride. Det ser man även i rapportering från tidningar som DN och från SVT, där snyftreportage om flyktingar ersatts med reportage om HBTQ-personer.
För en konservativt lagd person är det viktigt att påpeka att HBTQ-aktivismen inte gör någon nytta. Den gör inte livet bättre för människor. Det är inte fel att hjälpa utsatta människor – svenskar som utsätts för invandrarvåld, äldre som inte kan få dräglig hemtjänst, utbrändhet, ungdomar som inte kan få arbetsro i skolan – men Pride finns det ingen humanistisk poäng med. Vi bör därför verka för att ta bort sådana flaggor i offentliga miljöer och att ta bort särskilda HBTQ rättigheter, för att istället fokusera på människor som på riktigt lider skada i dagens Sverige.
Fredrik Josefsson
Kristna värdepartiet
