Kung Carl XVI Gustaf fyller 80, och som så ofta går mina tankar till min bortgångne vän Jakob Lindström och de många guldkorn av visdom han strödde omkring sig. Så snart kungen kom på tal så brukade Jakob jovialiskt utbrista: ”Kungen är en bra karl, han kommer att gå långt.”

Vi är många som genom åren häcklat vår till synes lite tafatte regent. Inget fel i det. Trots att den svenska monarkin huvudsakligen har en symbolisk och rituell roll så är kungen en makthavare, och makthavare skall häcklas.

Jag är inte från början en förespråkare av monarki och kan verkligen se vilken anakronism en icke-folkvald statschef utgör i en modern demokrati. Samtidigt har jag i hela mitt vuxna liv kunnat se vilken roll en sådan konstant utanför politiken kan spela när demokratins svagheter blottas.

I tider av kriser och katastrofer där regering och riksdag i ett så genompolitiserat samhälle som det svenska i högsta grad snarare är orsak till krisen än lösning på densamma, så behövs en instans i det officiella Sverige som står bortom det politiska. När katastrofer uppstår eller när vi medborgare skäms för vårt lands politik och politiker kan han tjäna som en symbol för det Sverige som inte är politiskt. Som är vårt.

Den som inbillar sig att sådana tillfällen inte uppstår igen är mer än lovligt naiv. Vid de där tillfällena har jubilaren imponerat. En del av det kan förklaras av personliga egenskaper, men dessa kan inte helt separeras från det institutionella ramverk inom vilket en blivande regent uppfostras och en sittande regent lever sitt liv. Just de aspekter som är så anakronistiska, den enorma inskränkning av för oss andra självklara medborgerliga rättigheter som en tronarvinge lever med, formar ett liv och en personlighet för att spela den nödvändiga rollen.

Vilket för mig in på mitt egentliga ärende: Kungen som farsa. Jag hade förmånen att få träffa hans äldsta dotter när hon var tonåring. Hennes skolklass lånade Rotundan på Handelshögskolan för teaterrepetitioner. Eftersom detta var det år då jag satt i kårstyrelsen så tillbringade jag majoriteten av min vakna tid i Handelshögskolans källare där Rotundan ligger.

Kronprinsessan hade en påfallande vardaglig, glad och artig energi som helt eliminerade det där lite obekväma som jag hade väntat mig. Hon var bara där. Kunglig på ett chosefritt och vardagligt sätt som jag bara kan beskriva som extremt svenskt.

Sådär har det fortsatt. Det går att dividera om saker men för att kortsluta resonemanget konstaterar jag att hon verkar ha blivit utsatt för ett habilt och rimligt föräldraskap. Vår kung verkar helt enkelt vara en bra pappa. Och vad är viktigare i livet än avkomman?

Det starkaste intryck du kan lämna efter dig är det dina barn gör. Det överlever dig och innebär att du i någon mån går vidare efter att dina stövlar ställts undan för gott. Jakob hade således rätt. Som vanligt. Kungen har gått långt.

Grattis på födelsedagen!

Johan Varland