Under de senaste månaderna har obeväpnade civila i Iran mördats, gripits och berövats sina mest grundläggande mänskliga rättigheter. Många av dem som nu hänvisar till Artikel 2(4) i FN-stadgan valde tystnad när dessa övergrepp pågick. Samma stadga som förbjuder våldsanvändning ger i Kapitel VII – särskilt Artikel 39 om hot mot fred, Artikel 41 om icke-militära åtgärder och Artikel 42 om tvångsåtgärder när civila måste skyddas – Säkerhetsrådet mandat att agera vid grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Att selektivt citera FN-stadgan utan att nämna dessa centrala delar är inte juridik, utan politisk retorik.

När Kina aktivt hjälper regimen att stänga ned internet; när Ryssland ger underrättelse- och säkerhetsstöd; när grupper från Irak, Libanon, Jemen, Afghanistan och Palestina deltar i repressionen; och när Oman, Qatar och Förenade Arabemiraten medlar för att förhindra regimens fall—i en sådan situation är det varken logiskt eller moraliskt att rikta sin ilska mot länder som motsätter sig denna förtryckarmaskin. Det är en geopolitisk realitet att det iranska folket inte bara står mot en regim, utan mot ett helt nätverk av stater och aktörer som aktivt bidrar till att hålla den vid makten.

Samtidigt visar rapporter att fångar från de senaste protesterna har förts till IRGC- och Basij-baser för att användas som mänskliga sköldar. Enligt internationell humanitär rätt och Romstadgan är detta ett krigsbrott. Men de som nu talar högt om FN-stadgan är tysta om denna uppenbara kränkning. Tystnaden är inte neutralitet – den är ett ställningstagande.

Krig innebär alltid förluster, och tragiskt nog drabbas civila. Ingen seriös aktör försöker rättfärdiga ens en enda oskyldig människas död. Men när man ser på omfattningen av det interna våldet – inklusive rapporter om massdödande av demonstranter på mycket kort tid – står det klart att den huvudsakliga källan till våldet är den inhemska förtryckarapparaten, inte yttre reaktioner. Att jämföra dessa utan att erkänna ursprunget förvränger verkligheten och förminskar det iranska folkets lidande.

Det är också nödvändigt att förstå den större strategiska bilden. Ett fall av den iranska regimen skulle inte bara innebära att ett av världens mest repressiva system kollapsar; det skulle också dramatiskt försvaga Vladimir Putins krigskapacitet i Ukraina. Den Islamiska republiken är en av Rysslands viktigaste militära partner, från drönare till ammunition. Att stoppa denna axel av auktoritära allianser är avgörande för både europeisk och global säkerhet.

De som valde tystnad när civila iranier dödades bör åtminstone avstå från att misstolka internationell rätt idag. Att försvara människor är att försvara mänsklig värdighet—inte att försvara strukturer som själva skapar våld. Det iranska folket förtjänar inte fler föreläsningar om juridiska paragrafer från dem som blundade när blodet rann på gatorna. De förtjänar solidaritet, klarhet och en ärlig förståelse av vilka krafter de faktiskt står emot.

Karl Mattias Bergsten

Jurist och människorättsaktivist

Före detta advokat i Iran