Januaripartierna, främst MP och C, samt V, söker ta monopol på godhet, medmänsklighet och humanism i migrationspolitiken, genom att likställa sina ståndpunkter, oavsett hur de varierar över tid, med att de i varje givet ögonblick är goda, medmänskliga och humana.

Tycker man annorlunda, till exempel som M och KD och L, och SD, är man alltså indirekt utpekad som typ ond, omedmänsklig och inhuman.

Detta är en sanslös förgrovning av den politiska debatten och den upprör mig, som är en varm humanist, mycket.

Den svenska migrationsdebatten har i många år, och senast i partiledardebatten i Agenda, ensidigt fokuserat på de svenska migrationsreglerna mellan Danmark och Sverige. Ebba Busch fick i Agenda stå till svars för hur M:s och KD:s politik skulle drabba asylsökande, utan asylskäl, och deras anhöriga.

Att detta gäller i typ övriga EU-länder tas aldrig upp, i Sverige diskuterar vi endast våra egna regler jämfört med de tidigare än mer generösa.

Ingen i media ställer heller sju av riksdagens partier, alla utom V, till svars för det väldiga hyckleri det innebär att de står bakom EU:s politik att stänga gränserna till Turkiet och Medelhavet för asylsökande och ekonomiska migranter, samtidigt som fyra av dem nu överbjuder varandra i förment godhet över Öresundsbron.

Den oerhörda svårigheten i migrationspolitiken, i en värld med över 70 miljoner på flykt, är att balansera insatserna i närområdena, där lidandet är störst och de allra flesta flyktingar finns, med insatserna för det relativa fåtal som har mod och resurser att kunna ta sig, eller någon i familjen, till EU. Även här diskuterar vi i Sverige nästan enbart de som lyckas ta sig till Sverige och i mycket liten utsträckning de allra svagaste som finns i flyktinglägren.

Jag hävdar att vilket som är mest medmänskligt i avvägningen mellan resurser till de lidande i flyktinglägren, jämfört med det relativa fåtal som lyckas ta sig in i EU, eller Sverige, är oerhört svårt att avgöra. Någonstans går det en gräns där det är mera medmänskligt att fokusera väldiga resurser i närområdena istället för stora riktade insatser mot de som lyckas ta sig till Europa.

Även detta gör att januaripartiernas uppblåsbara retorikballong spricker när den granskas närmare.

Noterbart är också samsynen mellan vänsterpartier och liberalpartier i dessa frågor.

Tänk om media i Sverige kunde granska detta en del istället för att främst agera mellan väggarna i den alltjämt existerande åsiktskorridoren.

Och är det bara jag som upprörs över de som själva förgrovar den politiska debatten genom att utnämna sig, och sina sakståndpunkter, som goda, medmänskliga och humana till skillnad från alla andras ståndpunkter som indirekt utpekas som onda, omedmänskliga och inhumana?

Staffan Danielsson, tidigare riksdagsledamot