Vilka drabbas när det blir fel? Inte politikerna. Inte heller myndighetscheferna. BRÅ:s chef kan utan problem agera valarbetare åt Socialdemokraterna och propagera för tvångsblandning. Vi minns Dan Eliassons episka haveri som rikspolischef. Anders Danielssons generösa permanenta uppehållstillstånd för syrier – och att Migrationsverket styrs av egna sympatier, utan folkligt mandat.

Finns några kännbara konsekvenser för dessa? Nej. Bara omplacering, generösa omställningsstöd, statliga utrednings- eller konsultuppdrag med samma lön på Elefantkyrkogården.

Politiken och den offentliga sektorns repetitiva misslyckanden – vare sig det gäller migrationskaoset som skulle ge oss raketforskare och Bingo för Sverige och för Sandviken. Eller brutna löften om trygghet, tillväxt, arbetslöshet, SEK styrka/köpkraft och välfärd – drabbar aldrig dem som beslutade. Samma politiker som lovade guld och gröna skogar lovar nu att ”lösa” problemen de själva med berått mod skapade. Utan skin in the game – utan att själva riskera något?

Politiker och myndigheter verkar i en skyddad verkstad. Och vissa politiska partier är uppbackade av ett rikstäckande likasinnat och agendasättande medieetablissemang. Samma tycke, samma smak. Får media inte som de vill, drar de i gång ett synkroniserat obehagligt drev. Och eftersom de inte heller riskerar något själva, kan de fritt skriva utopier, grova överdrifter och subjektiva politiska vinklingar av en ”nyhet”, samt med kirurgisk precision låta utvalda ”experter” stödja och utveckla vinklingen. Och detta utan att granskas och kritiseras av så kallade oberoende instanser. Alla håller varandra om ryggen så länge som ”likes” från sekten och pengarna trillar in.

Den vanlige medborgaren däremot har skin in the game. Säger du för mycket i en jobbintervju men levererar för lite, får du sparken. Går ditt företag dåligt, står du där utan fallskärm. Får du restskatt och inte kan betala, skickas ärendet till Kronofogden. Du förväntas bara att gilla läget. Du förutsätts att i alla lägen vara fullständigt ”accountable” för dina gärningar.

Men staten? Inga krav, inga konsekvenser. Försök processa mot staten – det kostar skjortan. Och om du inte har råd att driva din sak, då får du svälja orättvisan. Samtidigt bekostas statens byråkrater och jurister av dina skattepengar, och tjänstemännen fortsätter bara att jobba på som vanligt. Utan skin in the game. Vi medborgare är i egentlig demokratisk mening uppdragsgivarna och staten är uppdragstagaren. Men i praktiken fungerar det tvärt om.

Maktsystemet är konstruerat så här medvetet – av politikerna själva. Det finns inget tjänstemannaansvar. Politiker behöver inte lyckas, bara överleva. Misslyckanden leder högst till opposition, inte till ansvar.

Det är oanständigt. Medborgaren förväntas ta ansvar i varje läge, medan politiker kan bete sig som ett självsäkert fyraårigt barn i en Stålmannen t-shirt – leverera fantasier, utan krav på realism eller genomförande och uppföljning. Hej och hå det måste bara gå.

När löftena brister kommer syndabocksretoriken: det var Putin, Trump, geopolitiken, inflationen, klimatet – vad som helst, bara inte de själva. För när man inte har skin in the game, finns ingen press på att tänka efter före. ”Accountability” är en term som är helt obekant för politiker. Men finns i lagtext inskriven för exempelvis styrelser och ledningar i banker.

Och det blir värre. Världen rör sig allt snabbare, men de som styr hänger inte med. Politiker är generalister och byråkrater, inte ”doers”. De kan bara reagera – men hur, när, på vad? Finns det någon plan? Ens någon ”proof of concept”? Används adekvata ”benchmark”? Vem utvärderar?

Tänk ett skarpt läge – kris eller krig. Eller bara som nu när kriminella gäng och klaner hotar vårt samhälles alla värdekedjor. Då måste alla nivåer veta exakt vad de ska göra. Det gäller även regeringen. Men: är den samtrimmad? Vet ministrarna vad som förväntas? Har de koll på sina myndigheter? Vilka benchmark används? Eller är det bara väljarundersökningar på molnfri höjd som gäller? Vad händer när de – eller generaldirektörerna – inte levererar?

Partierna påstår att de med tiden vinner slag efter slag, men vi ser inga tecken på att de kan vinna kriget – det vill säga få ordning på landet.

Life goes on.

Lars Källholm