Häromdagen såg jag teaterpjäsen 1984 på Stadsteatern, en föreställning baserad på George Orwells klassiska roman. Jag har läst boken flera gånger, och varje gång har jag slagits av hur kusligt mycket den påminner om det samhälle vi lever i dag: en majoritet av människor som ointresserade av politik hellre ägnar sig åt nöjen, människor som straffas för sina åsikter genom censur eller social uteslutning, en historieskrivning som förvrängs, lögner som normaliseras och till och med ord som förbjuds eller omdefinieras.

Vad lögnen beträffar har den i Sverige varit särskilt tydlig inom politiken. Tragiskt nog rör det sig främst om det största partiet. Trots väldokumenterade bevis på vad partiet tidigare stått för i olika frågor, har de upprepade gånger förvrängt sanningen utan att tveka. Men Sverige är ingen diktatur som i 1984 – vi lever i en demokrati.

Hur kan då politiker våga ljuga så öppet? Är det en konsekvens av att vi accepterar lögner som en del av spelet? Beror det på att en stor del av befolkningen inte bryr sig om sanningen? Är det okunskap och likgiltighet som driver detta? Är det mediernas partiska och okritiska rapportering som är boven i dramat, eller finns det rentav grupper som av olika skäl känner sig tvingade att rösta på partiet oavsett vad som sägs?

Det är naturligtvis inte bara ett parti som förvränger verkligheten. Alla partier har sin skuld, men hos det statsbärande partiet är det särskilt påtagligt. Och det handlar inte om små, oväsentliga frågor. Nej, lögnerna har varit som mest framträdande i avgörande ämnen som invandring och energipolitik – områden som formar Sveriges framtid.

Men varför får detta så få konsekvenser? Väljarnas sympatier för både partiledare och partier verkar knappt påverkas. Är detta ett symtom på vår tid? Är det så att vi får de politiker vi förtjänar?

Om sanningen inte längre är viktig, om många anser att den inte ens existerar eller är värd att eftersträva, spelar det kanske ingen roll att politiker ljuger. Och om lögnen inte påverkar på vilket parti människor lägger sina röster, vad kan vi då säga om vår demokrati? Kan det vara så att vi i praktiken inte har någon? Är allt bara ett spel för galleriet, där makten glider vidare på slentrian och vana snarare än medvetna val?

Om en stor del av befolkningen röstar slentrianmässigt på ett parti, och lögnen inte riskerar dess popularitet, vad har vi då för system? Är vi så upptagna av våra egna liv att vi accepterar vad som helst, bara vi får leva som vi vill? Och vad händer om krafter får fritt spelrum som omdanar vårt samhälle i grunden och vi inte längre kan leva som vi önskar? Är majoriteten ens medveten om vilka faror som väntar runt hörnet?

Och då menar jag inte bara externa hot. Som den amerikanske vicepresidenten J.D. Vance påpekade i sitt omdiskuterade tal, där han kritiserade Europas tillstånd, ligger hotet framför allt ”within” – inom oss själva. Om vi inte förstår vad som utgör fundamentet i vårt fria samhälle, hur ska vi då kunna skydda oss mot dessa hot?

Finns det plats för en annan typ av politiker, en annan typ av ledare? Filosofen Platon hävdade att ett land bör styras av filosofer – inte i betydelsen akademiker, utan sanna sökare av visdom. Endast de som kan sätta egenintresset åt sidan och väga etiska och praktiska aspekter mot varandra har förmågan att fatta omdömesgilla beslut. Finns sådana ledare att finna i Sverige? I vilken grad lever dagens ledare upp till dessa kriterier?

I en tidigare debattartikel lyfte jag vikten av dialog. Men för att en verklig dialog ska vara möjlig krävs en gemensam utgångspunkt: att sanningen existerar och är värd att sträva efter. Det räcker inte med att nöja sig med snabba svar eller att enbart fokusera på att försvara sin egen ståndpunkt.

Tänkande och slutsatser måste vila på ett nyfiket lyssnande och en uppriktig önskan att finna det mest förnuftiga och sanningsenliga svaret. Ett meningsutbyte som bara skrapar på ytan har små förutsättningar att landa i något gediget. Det kräver också uppriktighet och ödmjukhet inför komplexa frågor – egenskaper som tyvärr alltför ofta lyser med sin frånvara i dagens politiska landskap. Och tyvärr är journalisterna, som borde vara sanningens väktare, inte ett dugg bättre. Alltför ofta är de i maskopi med dem de är satta att granska.

Resultatet är en ensidig och i värsta fall enögd världsbild. Behovet av alternativa plattformar som X växer då, där åsikter – hur spretiga och vilda de än må vara – ger syre för möten och åsiktsutbyte. Dialogen där må vara rå och dömande, men den är åtminstone en startpunkt; genom att låta tes och antites skapa grogrund för syntes. Inte i bemärkelsen konsensus; endast ett land med lobotomerade medborgare kan nå konsensus. Nej, i bemärkelsen en balanserad förståelse, men inte i alla frågor samtidigt. I ett vitalt samhälle brottas alltid tes med antites.

Min frustration bottnar i en fråga: Hur ska vi på bästa sätt värna vårt fria samhälle? På ytan lever många av oss i väst ett behagligt liv, men under den glättiga fasaden är det inte lika vackert.

Har världen alltid sett ut så här? Var det likadant på Platons tid? Och vad väntar oss i framtiden? Att artificiell intelligens kommer att rita om spelplanen är nästintill säkert. Men om få bryr sig om sanningen idag, vad händer då när vi inte längre behövs för att hålla samhället i gång?

Artificiell intelligens kommer att göra många av oss överflödiga – det inser den som fördjupat sig i dess enorma kapacitet. Även om eleverna skaffar sig kunskaper kommer de aldrig tillnärmelsevis kunna hävda sig i konkurrensen med maskinerna. Likväl är det avgörande att de utvecklar såväl kunskap som förmågan att tänka kritiskt och göra självständiga bedömningar. Historiskt har det alltid varit så att endast ett fåtal byggt dessa förmågor grundligt, men i framtiden blir det ännu tydligare.

Risken är stor att skolan för många elever kommer att kännas ännu mer meningslös än den gör idag, och mänskligheten står därför inför utmaningar vi aldrig tidigare mött. Och hur ska framtidens undervisning formas för att möta dessa omvälvande förändringar?

Hur kan vi få elever att värna om ett fritt samhälle? Eller kommer de att nöja sig med att ägna sig åt förströelse? Kan det ens vara meningsfullt? Och om det inte är det – vad gör vi då? Om vi ställer oss bakom att sanning inte finns, löser det upp både samhällets grundvalar och människans innersta väsen. Utan sanning fladdrar den inre kompassen, och valen blir oändliga – men denna frihet lamslår oss, för utan etik eller riktning blir jakten på välbefinnande en tom och omättlig hunger.

I ljuset av 1984 måste vi fråga oss: Om vi inte värnar om sanningen, kan vi då fortfarande kalla oss fria?

Dick Holmgren,
Grundare av föreningen Filosofiska