My Törnblom mördades av en person med ett synnerligen väldokumenterat och våldsamt förflutet. Det fanns många möjligheter att förhindra Mys död, men vi som samhälle missade dem alla. Dags för bättring, skriver Eddie Wallin.
På juldagen miste My Törnblom livet.
Ett liv som inte skulle ha släckts. Ett namn som aldrig borde ha blivit en rubrik. En framtid som aldrig fick en chans.
Vi får aldrig glömma My Törnblom.
Bakom hennes namn fanns drömmar, relationer och ett helt liv som låg framför henne. Bakom hennes död finns en familj som nu lever med en sorg som inget samhälle kan reparera. Men bakom sorgen finns också frågor. Tunga, obekväma frågor som vi inte längre har råd att ducka för.
SE ÄVEN: Vilma Andersson häktas för mordet i Rönninge
För detta handlar inte bara om ett brutalt brott.
Det handlar om ett samhälle som valde fel.
Vi lever i ett land där staten säger sig skydda sina medborgare. Ändå har vi gång på gång sett hur systemet prioriterar förövarens rättigheter framför offrets säkerhet. I detta fall valde samhället att skydda den som visat sig farlig, genom låga straff, genom skyddad identitet, genom en naiv tro på att risker försvinner bara för att vi önskar det.
Det är ett svek.
Om straffen hade varit längre, om konsekvenserna hade varit tydligare, om samhället hade valt att sätta framtida offers trygghet främst, då hade My Törnblom levt i dag. Den tanken är outhärdlig. Men den är nödvändig.
SE ÄVEN: Bytte namn till Vilma - misstänks för mordet i Rönninge
Ett rättssystem som inte vågar kalla saker vid deras rätta namn blir ett system som möjliggör upprepade tragedier. När människor med dokumenterat farligt beteende släpps tillbaka utan tillräckliga skyddsåtgärder är det inte ett misslyckande i efterhand. Det är ett beslut i förväg. Ett beslut som får konsekvenser.
Detta handlar inte om hämnd. Det handlar om ansvar.
Ett samhälle som menar allvar med trygghet måste våga säga att vissa handlingar kräver längre straff. Att vissa brott kräver konsekvenser som faktiskt skyddar liv. Att skyddad identitet för förövare aldrig får väga tyngre än rätten att leva för oskyldiga människor.
Vi måste sluta låtsas som att tragedier är oförutsägbara när varningssignalerna varit tydliga. Vi måste sluta tala om “enskilda fall” när mönstret upprepar sig. Och vi måste sluta skydda systemet när det är systemet som sviker.
Att säga detta är inte att utnyttja My Törnbloms död.
Det är att vägra låta hennes liv reduceras till ännu ett fallnummer.
Vi får aldrig glömma My Törnblom.
Inte för att hon ska bli en symbol för våld.
Utan för att hon ska bli en gräns. En punkt där samhället säger: hit, men inte längre.
Ett ansvarstagande samhälle mäts inte i ord, utan i konsekvenser.
Minnet av My Törnblom kräver mer än sorg.
Det kräver förändring.
Eddie Wallin
