Det nya klassamhället växer sig starkare, och i allt högre utsträckning representerar vänstern en ny överklass. Detta skyddar dem från konsekvenserna av deras politik, skriver Birger Salt.
Idag drivs inte den svenska vänstern av arbetaren eller pragmatismen – den drivs av lyxåsikter.
Rob K. Henderson är en amerikansk psykolog och Senior Fellow vid Manhattan Institute. Han växte upp i fosterhem, utsattes för missbruk och kaos, jobbade som diskare och butiksbiträde innan han tog värvning i flygvapnet. Senare läste han psykologi vid Yale och tog en PhD vid Cambridge. Hans egen resa har format hans begrepp ”lyxåsikter” – idéer som den välutbildade och välbärgade eliten håller för att signalera moralisk och social status, samtidigt som de ofta skadar de som har minst marginaler.
Lyxåsikter kostar inget för den som bor tryggt i innerstaden med hög inkomst och ett brett socialt nätverk. Priset betalas alltid av någon annan.
Sverige har gott om exempel.
En generös och obegränsad migrationspolitik har länge framställts som ren medmänsklighet. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och delar av Socialdemokraterna har drivit amnesti och friare asylregler – även när segregation, hederskultur och parallella samhällen vuxit sig starka. Innerstads-eliten hyllar mångkulturen. De bor sällan själva där brottsligheten ökar och skolresultaten rasar. Kostnaden hamnar hos arbetarfamiljer i förorterna.
Samma mönster återkommer i kriminalpolitiken, där brott relativiseras med ”sociala orsaker” och rehabilitering prioriteras framför straff. Det ger fina statuspoäng bland akademiker som själva bor tryggt. I utsatta områden fortsätter gängvåldet.
Klimatpolitiken är en annan klassiker: flygskam, höga bränsle- och köttskatter samt motstånd mot kärnkraft. Den som har råd med elbil och hemmakontor kan känna sig som en planeträddare. Landsbygdsbor och låginkomsttagare får betala med dyrare vardag.
Även motståndet mot ordningsregler och strikt ledarskap i skolor avfärdas som ”förtryckande”. Privilegierade stockholmsdebattörer har råd att vara naiva. Barnen i utsatta områden har inte det.
Lyxåsikter finns även på högerkanten. Ett tydligt exempel är tron att ”mer marknad och färre regler löser allt” – även integration och social sammanhållning. Många ekonomiska liberaler och näringslivseliten driver hård avreglering och ökad arbetskraftsinvandring för att pressa löner. Detta ger en status som modern och tillväxtinriktad på Stureplan. För arbetarklassen innebär det osäkrare anställningar och konkurrens.
Mainstreammedierna fungerar som megafon. Public service och tidningar som DN och Aftonbladet har länge backat upp den öppna migrationslinjen utan hård granskning. Sökningar på ”islamofobi” ger hundratals träffar. Kritik av hedersvåld och islamism ger betydligt färre. Sveriges Radio sprider branschlobbyns budskap om vindkraft utan motdata, medan oberoende granskare som Christian Sandström och Christian Steinbeck svartmålas.
Och visst är det talande: Hur många flyktingboenden finns på Södermalm? Nästan noll. Hur många gängskjutningar sker på Kungsholmen? Inga. Hur många jättevindsnurror har byggts på Djurgården? Inga. Hur många barn från innerstaden går i skola i Tensta? Praktiskt taget noll.
De som predikar öppenhet, mångkultur och omställning vill aldrig själva leva konsekvenserna. Inte en enda innerstadsbo med starka vänstersympatier flyttar till Tensta för integrationens skull.
De som ifrågasätter dessa lyxåsikter utmålas snabbt som rasister, klimatförnekare eller desinformatörer. Frågan är enkel: När ska de med lyxåsikterna själva få betala priset?
Birger Salt
