Våra nära sitter inlåsta, oskyldigt dömda för våldtäkt – men vi kämpar för dem på utsidan. Vi skickar paket, skriver debattartiklar, mejlar politiker och arrangerar demonstrationer. Vi försöker få staten att ta sitt ansvar: säkerställa rättssäkerheten.

Vi som har anhöriga som blivit oskyldigt dömda lever med ett parallellt straff. Medan de sitter inlåsta kämpar vi för deras rättssäkerhet, för deras värdighet, för att någon ska lyssna.

Vi gräver fram handlingar och domar, ställer frågor till advokater som ofta inte vill eller kan svara, mejlar journalister, kontaktar politiker. Ibland lyckas någon få till ett möte med en riksdagsledamot. Vi skriver debattartiklar, försöker väcka opinion, trots att frågan sällan når ut.

För att underlätta vardagen på anstalten skickar vi cd-spelare, skivor, rakapparater, böcker, laddningsbara batterier och laddare. Vi köper telefonkort så våra nära ska kunna ringa hem utan att behöva använda sina (löjligt få) intjänade kronor. Några har möjlighet att betala sin anhörigs skadestånd och löpande utgifter. För andra, som inte har den möjligheten, går skulderna vidare till Kronofogden.

Den 9 september ordnar vi en demonstration på Mynttorget, kl. 10–14, mot domstolarnas godtyckliga hantering av sexualbrottsmål! Vi deltar i poddar och kontaktar utländska medier.

Vi söker stöd i nätverk som Mannaminne, där andra anhöriga förstår precis vad vi går igenom och ger mod och kraft att fortsätta kämpa. Det är där kampen får sin styrka: i att inte vara ensam.

Men här är problemet: Det är inte vårt jobb att rädda rättssäkerheten. Det är statens uppgift att se till att människor inte döms utan bevis. Ändå är det vi – anhöriga – som granskar domar, upptäcker brister, kämpar för uppmärksamhet och tigger om reformer.

Vi vill inte leva i ett land där oskyldiga sitter fängslade och anhöriga tvingas bli aktivister. Hur länge till ska staten blunda för de oskyldigt dömda?

Mamma till en oskyldigt dömd son och medlem i nätverket Mannaminne