Med bilderna från tre villor i Storvreta i morgondimman med söndertrasade fasader och inblåsta fönster, en exponerad öppen garderob och ett leopardmönstrat plagg redo att träs på i farten, blev svenska folket varse vad som händer i landet på ett mycket brutalt sätt. Som ett uppvaknande ur en dröm som visade sig vara verklighet. Det som i mångt och mycket hittills begränsats till förorten och obskyra kvarter med miljonprogramshus och betongklotter kom plötsligt, som en stormvind, in i folkhemmet och medelklassens ombonade trädgårdar i nyproducerade villakvarter.

Med bilderna från den 27e september gick något sönder något på djupet i Sverige. Likt en människa som efter lång tids förnekande av sin dåliga hälsa plötsligt fått besked om att hon är obotligt sjuk. Det märktes i nyhetsrapporteringen, den mycket allvarstyngda statsministerns tal till nationen och i hur de personer som intervjuades pratade om det som pågår. Det fanns en förtvivlan, en sorg och en hopplöshet i blickarna och rösterna på de intervjuade objekten. Särskilt hos kvinnan som intervjuades i anslutning till explosionen i Storvreta.

Under samma dygn blev en 18-årig kriminell man skjuten till döds med flera skott i anslutning till en fotbollsplan i Fruängen söder om Stockholm med hundratals tränande barn och ungdomar. Smaka på den en stund och låt det sjunka in. Natten till den 2 oktober sprängdes två hus söder om Stockholm och natten till den 5 oktober blåstes framsidan ut på en villa i Kungsängen i Stockholm. Efter det har det rullat på oavbrutet, kryddat med inslag om krigen i Israel, Ukraina och tre skjutna svenskar i Bryssel.

Det är inte bara i Sverige den ohämmade, och obehindrade, våldsutveckligen får uppmärksamhet, utan naturligtvis också i våra grannländer och övriga delar av Europa. Sverige sticker ut på ett exceptionellt oroande vis. Det har ofta talats om ”Sverigebilden” och att den skulle ha smutsats ned i samband med koranbränningar och Sverigedemokraternas inflytande, och med anledning av det så är det märkligt hur ämnet om en försämrad Sverigebild som resultat av en extrema kriminaliteten tycks undvikas.

Systemhotade kriminalitet som resultat av för hög asylmigration svärtar ned Sverigebilden på ett mer grundläggande plan än vad SD-inflytande eller koranbränningar rimligtvis gör. Det påverkar investeringsviljan i och tron på Sverige som ett land där staten klarar av att upprätthålla sitt våldsmonopol och garantera medborgarnas säkerhet från vad som i praktiken är maffiaverksamhet.

Vi svenskar skämmer ut oss på den internationella arenan som naiva och godtrogna dumskallar som blivit tagna på sängen av något som blinkat rött och tjutit under många år, samtidigt som vi stoppat huvudet i sanden för att vi är så vansinnigt fåfänga och alldeles för stolta för att erkänna våra misstag. Förbluffande nog finns det fortfarande dem, till exempel Demirok (C), som inte förmår, eller vill, se sambandet mellan migration och eskalerande kriminalitet av systemhotande karaktär.

Anmärkningsvärt, men kanske föga förvånande, är dessutom att ingen tycks ha ryggrad nog att stå upp och ta ansvar för hur det ser ut. Likt frågan om energisystemets försämring så tycks även detta vara ”ingens fel”. För den vars minne stäcker sig mer än ett år tillbaka, är det dock lätt att erinra sig om hur Socialdemokraterna med C, Mp, V och L i en ohelig allians under mycket lång tid vägrade erkänna några som helst samband mellan migration och kriminalitet. Vi inser nog egentligen alla att det är därför Magdalena Andersson är så mån om att inte leka ”blame game”, samtidigt som hon presenterade gamla SD-förslag som sina egna. Dessutom bör Sveriges samlade journalistkår ställa sig själva frågan om vilket ansvar de har för hur de har framställt migrationen och migrationsrelaterade problem under många år, och fortfarande gör i deras infantilt ytliga resonemang om ”misslyckad integration”.

Lösningen, i den mån det finns en lösning, på denna situation kommer även den att drabba oss alla negativt. Det kommer att krävas stora inskränkningar i den personliga integriteten och drakoniska straffhöjningar för tillsynes ”lindrigare” brott, så som vapen- och narkotikainnehav. Sådant som tidigare värderades högt, som till exempel att slippa övervakas av kameror var man än går, kommer nu sannolikt att kastas överbord. Frågan om kameraövervakning som del av lösningen är dock tveksam, då förövarna kommer att kunna undgå dessa kameror tämligen lätt genom att flytta till oövervakade platser eller genom att maskera sig.

Dessutom är många av dem som begår handlingarna uppenbart likgiltiga inför huruvida de åker fast, vilket gör övervakningen mer eller mindre poänglös ur ett trygghetsperspektiv; jag bryr mig inte så mycket om huruvida jag blir skjuten i huvudet framför en kamera eller ej. Polisen vet i tillägg redan idag vilka många av dessa personer är och därmed är det i många fall inte identifikation som är problemet (men visserligen att binda en specifik person till en specifik gärning).

Den verksamhet som verkligen behöver kriminaliseras för att ge effekt, till exempel samröre med kriminella gäng och andra ”luddiga” gärningar, fångas i tillägg inte upp på övervakningskameror. De stora förlorarna i längden blir vanliga dödliga som på lång sikt kommer att få leva med ett utbrett övervakningssamhälle.

Rättssäkerheten kommer dessutom med nödvändighet att få stryka på foten då fler personer måste buras in på lösare grunder än idag, och unga personer som tidigare hade fått hjälp att komma på fötter kommer istället att spärras in på långa fängelsestraff eftersom resurserna omöjligt kan räcka till för att hjälpa så många med ”sociala insatser”. Särskilt inte i dessa miljöer, och särskilt inte personer som inte har något intresse av att bli hjälpta och vars problematik ligger långt ifrån vad svenska socialsekreterare är utbildade för att klara av.

Sverige genomgår just nu ett självförvållat isbad efter att ha gått på tunn is i många år, på flera fronter samtidigt. Låt oss hoppas att vi tar oss upp, och kommer starkare ur det.

Fredrik Thool