Liberalerna går nu till landsmöte med förslag om ett totalstopp för vinster och ett förbud mot aktiebolag i skolsektorn. Åtta av tio friskolor drivs i dag i aktiebolagsform, vilket i praktiken innebär att med L:s nya politik kommer hundratals friskolor att försvinna.

Det går inte längre att höra skillnad på partiledaren Simona Mohamsson (L) och Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Mohamsson säger sig vilja ”städa upp”. Hon har liknat friskolor vid ”börsklippare” och ”plundrare”, samt utmålat friskoleaktörer som lata semesterfirare snarare än seriösa utbildningsföretag, som hellre dricker piña colada än investerar i skolbibliotek och lärare. Det är språkbruk vi tidigare bara hört från yttersta vänstern. Budskapet är tydligt: privata alternativ ska misstänkliggöras, inte uppmuntras.

Om Mohamssons linje skulle få prägla skolpolitiken riskerar konsekvenserna att bli mycket allvarliga för tiotusentals av landets elever. Att detta nu uttalas av ett parti som en gång stod för kunskap, valfrihet och bildning markerar ett ideologiskt haveri. Lars Leijonborg – tidigare partiledare för Folkpartiet och en gång ordförande för Friskolornas riksförbund – sågs avstå applåder i Almedalen när nya inriktningen presenterades. Det säger något om hur långt dagens liberaler har rört sig bort från sin tradition.

Ett totalstopp för vinster innebär i praktiken att drivkraften att starta och utveckla friskolor försvinner. Ingen investerar tid, riskkapital och engagemang i en verksamhet där avkastning förbjuds. Resultatet blir färre skolor, färre valmöjligheter – och i slutänden sämre utbildning och kunskapskollaps. Att tro att dessa aktörer skulle acceptera nya verksamhetsformer med vinstförbud saknar koppling till verkligheten.

Bara på Lidingö handlar det konkret om sex fristående grundskolor och två gymnasier som riskerar att försvinna om Liberalerna skulle få igenom sitt vinststopp. Runt om i landet hotas omkring tusen välfungerande friskolor. Många av dessa uppskattas av elever och föräldrar, har höga resultat och är en del av ett skolsystem som fungerar just tack vare valfriheten.

Självklart finns brister även i friskolesektorn. Oseriösa aktörer ska bort, och tillsynen måste vara tydlig, effektiv och konsekvent. Men att slå sönder ett helt skolsystem för att komma åt ett fåtal missbrukare är varken ansvarsfullt eller liberalt. Mohamsson slog i SVT 21/10 fast att friskolesystemet haft 30 år på sig att självsanera, men vad exakt anser hon att de skötsamma friskolorna skulle ha gjort för att få bort det fåtal som inte håller måttet?

Värt att notera är att Liberalerna har styrt Sveriges skolpolitik i åtta år under Alliansregeringen samt tre år under nuvarande regering. Mohamssons kritik mot friskolorna är alltså ett underkännande av Liberalernas eget sätt att styra skolan.

Forskning visar dessutom att konkurrens från friskolor höjer kvaliteten i hela skolsystemet. Enligt flera studier har kommunala skolor genom konkurrensen från friskolorna förbättrat sina resultat i takt med att friskolor etablerats – i vissa fall motsvarande ett helt läsår. Och i den senaste PISA-undersökningen – som inte går att manipulera genom glädjebetyg – presterade elever i friskolor bättre än genomsnittet. TIMSS-data visar samma mönster.

Friskolor utgör inte problemet utan är en del av lösningen. De bidrar med pedagogisk mångfald, nya metoder och ett nytänkande som ofta sprids till kommunala skolor. Det är just denna dynamik – konkurrens och valfrihet – som har gjort svensk utbildning bättre, inte sämre.

Mohamsson påstår att Liberalernas nya linje handlar om att sätta ”kunskapen först”. Men i praktiken handlar det om att flytta makten från elever och föräldrar till staten. Det är ett skifte bort från tillit till individen och mot mer byråkrati, likriktning och centralstyrning.

Samtidigt driver partier till vänster på liknande sätt krav på att staten ska ta kontroll över elevsammansättningen genom så kallad ”blandad bebyggelse” och till och med bussning av barn. Det är en farlig riktning där skolan används som verktyg i social ingenjörskonst snarare än som en plats för lärande, och barn utnyttjas som integrationskuddar för andra snarare än som kunskapsberättigade individer i egen rätt.

Om Liberalernas landsmöte antar förslaget om vinstförbud blir partiet i praktiken en del av denna vänsterrörelse. Det vore ett historiskt avsteg från den liberalism som en gång satte individens frihet, kunskap och ansvar i centrum.

Så länge en skola ger goda kunskapsresultat, har nöjda elever och erbjuder trygghet och studiero bör ägarformen vara ointressant. Om ägarna dessutom gör vinst är det ett tecken på att de skapat värde – inte att de stulit det. Det är just den logiken som driver förbättring, innovation och ansvarstagande i alla andra samhällssektorer.

Det säger något om Liberalernas desperation att de valt en partiledare som inte alls förstår den fria marknadsekonomins fördelar framför socialism, eller hur kvalitet, effektivitet och utveckling drivs av konkurrens och vinstintresse. Om nu Mohamsson är så övertygad om statens förträfflighet, varför inte förbjuda vinstintresse även för bilproduktion, operativsystem, musik, läkemedel och matproduktion? Vad kan gå fel?

Skolfrågan är för viktig för att reduceras till en kamp mot vinstintresse. Fokus borde i stället ligga på hur vi kan höja lägstanivån, stärka tillsynen och säkerställa att alla skolor – oavsett huvudman – levererar hög kvalitet.

Liberalerna har i decennier varit förkämpar för reformer, kunskap och valfrihet. Att nu gå i motsatt riktning och slå undan benen för lejonparten av landets friskolor är inte att ”städa upp”, det är att abdikera från sitt ideologiska ansvar. Ett parti som byggt sin identitet på tillit till individen bör inte bli den som avskaffar densamma.

Den avgörande frågan till Simona Mohamsson och Liberalerna är därför enkel men avgörande: Vilka av våra uppskattade friskolor vill ni stänga först – och hur hjälper det barnen?

kommunstyrelsens vice ordförande Lidingö samt tidigare skolentreprenör och skolledare med över 25 års erfarenhet av svensk skola.