”Dum och extrem politik” säger Luf-ordförande Anton Holmlund (SvD 7/2) om utvisningar av ”tonåringar som jobbar” och andra som kommer i kläm i uppstyrningen av och de mycket svåra försöken att få till förändring i den lagstiftning som styr den vildvuxna migrationspolitiken. Vi har anledning att fråga oss på vilken politik Holmlunds uttalande passar bäst.

Februari 2026. Drygt 10 år efter Fredrik Reinfelds öppna-hjärtan-tal, drygt 50 år efter den så kallade Edelstam-affären. Det förstnämnda öppnande dörren för runt 180 000 asylsökande med Sthlm C som ett historiskt mottagningscenter, den senare startskottet för 70-talets dryga 50 000 invandrade från Sydamerika, vilket med blandat resultat präglade stadsdelar.

Valet närmar sig. En av de största valfrågorna är migration. Val och valfrågor är det också i Kongo, men jag gissar att migration inte är en av dem. Varför här? Varför inte där?

Jag tillhör dem som är emot invandring på min bekostnad. Varför? Jo, för jag ser ingen anledning. Ingen anledning att folk från andra länder, till exempel Kongo, ska få flytta in och gratis ta del av det vi byggt. Det är inte det jag jobbat och slitit för. Varför inte?!

Om vi nu en gång skapat det vi kallar nationer, ett slags gemensamt ägda och gemensamt finansierade anläggningar styrda av gemensamt antagna regler för fyllande av de behov, den återbäring, vi gemensamt beslutat om, så gäller ju den återbäringen för oss som är med och betalat, inte för de som inte är med och inte betalat. Vilket inte hindrar oss att hjälpa andra när och om så behövs, inte heller folk från andra till exempel Kongo, att flytta hit.

Inflyttning måste, för ordningens skull, regleras. Detta med lagar och regler grundade inte på känslor, utan på förnuft. Samt att vi håller oss till reglerna, att den inflyttade bidrar ekonomiskt, inte kostar, från dag ett. Reglerna får inte missbrukas. Med ordning och reda i invandringspolitiken finns ingen slapp, ingen stram. Asyl ska bedömas från fall till fall, anhöriginvandring, vistelse för studier, praktik och besök likaså. Så vill jag ha det, för vilket jag och likasinnade får höra både det ena och det andra.

Det kanske vanligaste argumentet från förespråkare för friare invandring är att vi inte skulle klara oss utan den; vården, skolan, omsorgen, lokaltrafiken… Alltihop en efterhandskonstruktion. Verkligheten är att många invandrade placerats där det var enkelt, och att vi, precis som tidigare, skulle klara oss utmärkt utan dem. Vi ska inte glömma de ökade påfrestningar som följt av invandringen.

Migration, förresten!? Invandring säger jag. Det handlar om invandring, inte om invandrare, det senare en individ, det förra om att vandra, en företeelse, flytta från ett land till ett annat land, om regler för flyttningen. Jag förstår inte varför de invandrade skulle vistats här på någon av mig betald väntetid, dra nytta av vår välfärd i väntan på jobb, varför invandrare ska särbehandlas, favoriseras, ha SFI, hemspråk, tolkar och rätt till religiösa uttryck i jobbet!? Varför så ”synd om” alla möjliga från alla möjliga länder att jag ska skänka mina skattepengar? Varför tala om oss invandringskritiska som om vi vore onda, som om vi ogillar andra på grund av hudfärg eller etnicitet, som om vi har ansvar för gamla tiders synder, andras övergrepp?

Integrationen… Var har ”vi” misslyckats? Är inte det den inflyttades ansvar? Vad är mitt fel?!

Vi vet alla hur det gått, var Sverige är idag. Landet där 2,1 miljoner, 20 procent, av en befolkning på 10,5 miljoner är utrikesfödda (1950 var det 1 procent), majoriteten utanför EU. Landet där SvD 25 januari bifogar den 26-sidig bilagan NATIONELL SAMLING FÖR ETT SAMHÄLLE UTAN VAPENVÅLD med rubriken DET RÄCKER! Ett land där de kriminella omsätter lika många miljarder som veckodagar, där SVT ordnar Gala mot skjutvapenvåldet, där man i februari firar första månaden utan dödskjutningar sedan 2018, där Sverige i WEF:s rapport över risker för illegal ekonomisk brottslighet hamnar i samma kategori som Chile och Peru.

De som öppnade sin hjärtan, vad visste dom? Oftast mycket lite, vanligen ingenting! Inte vilka som kom och varifrån, inte om drivkrafter och motiv, inte om det tankegods de bar med sig eller vart de tog vägen. Inte tror jag heller de bryr sig, där de trampade vidare i sina bestyr.

Vad är dumt? Vad är extremt? En synlig nödvändig korrigerande åtgärd på kort tid, eller en onödig, smygande, näst intill osynlig, destruktiv åtgärd över lång tid? Blir världen bättre av att alla som vill kommer till Sverige, av att Sverige går sönder?

Politik kan bli fel. Fel skall rättas till. Om man ”gjort allt man kan för att göra rätt”, varför hamnar man då i limbo? Att räta upp invandringspolitiken, vem vill ha den rollen? När uppgiften påverkar människor och det haglar kritik, men den likväl är ett måste! Tack Johan Forssell och den regering som tar på sig ansvaret att få det gjort.

Björn Schaerström

Civilekonom och debattör